lördag 2 december 2017

Panikångest

Jag minns första gången det hände. Det var snart tio år sedan. Jag var på väg i bil från Katrineholm hem till Grythyttan när jag fick tryck över bröstet, domningar i armen, ont i magen och blev helt kallsvettig. Magen rasade totalt och jag fick göra flera stopp längs vägen - skulle jag hinna genom Örebro innan det var dags igen? Det hann jag inte, panik i blicken och akut stopp på sista macken innan landsväg 50. Efter att jag passerat Örebro stannade jag på första bästa rastplats och bara andades. Vad var det som hände? 

Sedan dess har min mage rasat mer eller mindre (oftast mer) varenda jävla gång sedan jag satt mig i en buss, på ett tåg, en bil, eller ett flygplan. Vissa gånger fungerar bättre än andra, vissa sämre. 

Minns en gång när tågtoaletten var ur funktion och jag satt och kallsvettades från Katrineholm till Stockholm beredd att hoppa av var som helst egentligen. Och en tidig morgon i bil på väg till Stockholm, längs E20 utan avfarter inom en snar framtid. När jag får frågan varför vi måste åka så tidigt, svarar jag numera att jag får panikångest av att åka bil, så vi kan behöva stanna längs vägen. Och är jag ute i god tid, så minskar sannolikheten att situationen uppstår ens, men tidiga morgonutflykter är värst. 

Igår var det tidig avfärd från Nacka till Arlanda och sedan vidare mot Gran Canaria. Hur skulle det gå? 

Det gick bra. För första gången sedan jag vet inte när - sedan 2008?
Någonstans intalade jag mig själv innan att det kommer att gå bra. 
Vi har varit här förut, vi vet hur det funkar. 

När hände det första gången för dig? För ja, det händer typ fyra av fem. 

Puss. 



måndag 2 oktober 2017

Väck mig när sommaren är här.

Drömmar som tar fart.
Tankar som springer iväg.

Mental styrka och strukturerad tillvaro.
Djupa andetag och förvånade blickar.

Jag orkar inte mer.
Väck mig när sommaren är här. 

söndag 1 oktober 2017

Alla dessa lopp.

Jag tänkte blogga om Berlin Marathon, men insåg att jag sprungit fler lopp än så sedan sextimmars i Skövde i slutet av juli. Så, det får väl bli ett gemensamt inlägg om de olika loppen. 


KK-joggen
Jag hade inte ens tänkt att springa loppet, men eftersom Hanna behövde en seedningstid till Tjejmilen (för att slippa starta en timme efter oss andra), så blev det femkilometersloppet för första gången. Annars brukar jag hålla mig till KK-joggens kvartsmara. Målet var att vi skulle springa på under 27 (på 5,1 km), och efter att vi gått ut hårt i femtempo, så kroknade Hanna lite, men vi kom i alla fall i mål på strax under 27 (ca 26:59 tror jag att Hanna fick som resultat).

Midnattsloppet Stockholm
Jag fick en startplats av Elin, vilket gjorde att jag kunde springa loppet. Jag sprang dessutom tillsammans med henne, så det var trevligt. Det gick inte speciellt snabbt, utan det var bara att trippa runt den där backiga milbanan på Södermalm.

Tjejmilen
Jag hade vunnit tre startplatser till Tjejmilen, så jag tog med mig Hanna och Lisa upp till Stockholm för att springa. Vi startade i startgrupp två och tog sällis längs banan. Hanna och jag joggade på, medan Lisa fick kämpa desto mer. Men det var roligt att göra ihop, och både jag, Hanna, Lisa, Skyltmannen och Skyltmannens mamma lyckades bli med i TV12:s reportage om Tjejmilen.

Stockholm Halvmarathon
Rasmus vann en startplats till mig, och jag tog sällskap med Elin runt banan. Njöt av dagen, och loppet blev en blöt historia med spöregn när vi precis rundade Södermalm. Och inte fick vi några bullar i mål heller. Dåligt.

Kistaloppet
Förra året sa jag aldrig mer, men jag var så besviken på halvmarans medalj, så jag ville ha en rejäl en innan säsongen var slut. Joggade runt Kista med Angelica, som persade med några minuter, och jag slog min tid från Midnattsloppet och fick en biobiljett för besväret.

Berlin Marathon
Andra gången i Berlin. Förra gången (2015) så genomled jag maran på 5h och 18min, på grund av att jag inte tränat mer än tre pass på tre månader innan, varav det längsta var runt sex kilometer. Den här gången skulle både Rasmus och Lars springa också.

Vi åkte ner redan på torsdagskvällen med flyg från Stockholm. Sist vi var i Berlin så hyrde vi ett AirBnB vid Alexanderplatz, men den här gången valde vi hotell, så vi bokade en paketresa genom Apollo. Hotellet var dessutom toppen! Vi fick ett stort rum på sjätte våningen och hotellfrukosten var superbra.

På fredagen hämtade vi ut våra nummerlappar på mässan, och framåt kvällen mötte vi upp Bengt och Jonas för en öl vid Alexanderplatz. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Det bästa med alla lopp är alla underbara löparkompisar som jag träffar. Alltid.

På lördagsmorgonen var det frukostjogg, som är en del av evenemanget kring Berlin Marathon. Man joggar ca sex kilometer tillsammans (mååååååånga som sprang), och avslutar rundan vid Olympiastadion med frukost. Senare under lördagen så träffade vi Lars-Åke och kollade in inlinesmaran. Kul att se, men verkar livsfarligt!

Och på söndagen var det raceday. Jag fick mens (igen - Stockholm marathon, Skövde sextimmars och nu) på fredagskvällen så kände mig väl inte direkt i form för att springa långt. Jag velade fram och tillbaka om hur värt det är att pressa mig och springa snabbt, istället för att njuta av staden och loppet. Hur ont jag får i ben och fötter av att springa snabbare, och att det inte är värt det. Så, det blev en mysjogg i Berlin på söndagen också. En mysjogg i regndis och dimma. 42195 meter tillsammans med Stephanie, som jag träffade på väg till startområdet, men som bodde på samma hotell som Lars, och som jag pratat med genom Lonesome Runners på Facebook sedan några dagar i alla fall.

Jag brukar köra strategin "en vätskekontroll i taget", och det var ett vinnande koncept även detta lopp. Springa, dricka, springa, dricka, springa, dricka. Och så hade jag med mig fyra eller fem GT-tabletter som jag tog en var femte kilometer på slutet. Och trots mysjogg, så blev det min näst snabbaste mara (4:22:59), och andra halvan gick snabbare än första. Tiden har ingen betydelse egentligen, då jag springer för att mitt huvud behöver det, som terapi.

Berlin Marathon var dessutom på dag 501 (!!!!) på min runstreak. Hur bra är inte det?

Puss.

måndag 31 juli 2017

Man kan faktiskt ändra sig.

Det vore roligt att prova ett sextimmarslopp, men fan så tråkigt att springa på bana.

Jag har varit sugen ett tag på att prova ett sextimmarslopp, och kollat på diverse lopp, men inte anmält mig pga allt krångel runt omkring med dyra tågresor och/eller övernattningar. Under förra veckan nominerade jag mig själv, med en viss osäkerhet, till att få hjälp av mina löparkompisar att kunna delta vid sextimmars i Skövde. Och med Rasmus som support såklart. I onsdags kväll anmälde jag mig själv och även Lars blev övertalad till att hänga på. 

Sex timmar på en fyrahundrametersbana? Vad har jag gett mig in på? 

Det var lite samma känsla som inför min första mara och inför ultravasan i höstas. Jag visste inte vad som väntade, visste inte hur det skulle kännas, hur kroppen skulle må, hur psyket skulle klara det. En sak visste jag sedan tidigare - att springa på bana är sjukt tråkigt. 

Vi åkte hemifrån vid åtta i lördags morse med sikte mot Skövde, och över två och en halv timme i bil. Jag tog med mig hörlurar, flipbelt, powerbank, värktabletter och antibajstabletter, och något ombyte och duschgrejer. 

När vi kom fram så var entimmarslöparna på sin sista del, Och fyrtioåttatimmarslöparna hade hållit igång sedan fredag kl 12. Vi gick och hämtade nummerlappar och chip, och jag funderade på vad jag behövde ha med mig under loppet. Eftersom jag normalt inte springer med musik, så valde jag att starta utan, men ändå lägga mobilen och lurarna hos Rasmus ifall jag behövde dem. Någon sa att efter tre till fyra timmar är det segt och då är det skönt att kunna ha musik eller annat i öronen. 

Reima ropade snart ut att det bara var tio minuter till start och Lars skyndade sig att byta om. Jag själv konstaterade att jag precis fått mens, dagen till ära, och det brukar inte vara någon höjdare pga helvetisk mensvärk så jag tog en Ipren och en alvedon i förebyggande syfte. 

Konstaterade även att vi skulle få springa medsols längs banan - hur skulle det gå? Blir det inte fel lutning för oss som normalt springer på vänster sida om vägarna och springer motsols om vi mot förmodan skulle springa på bana? Anledningen var att löparna som sprang 48h skulle få springa sina sista 6h åt "rätt" håll. 

Vi startade på bortre långsidan av banan för att marapasseringen skulle stämma med de utlagda tidtagningsmattorna. Marathon på fyrahundrametersbana? Galenskap. När startskottet gick så joggade jag iväg, och blev rätt snart varvad av de snabbare löparna. Jag kände redan från början att det gick för fort för mig. Klockan visade mestadels 5:35-tempo. I rygg på mig låg en ny bekantskap, Mats, som kom att bli mitt sällskap en bra bit in i loppet. Hans mål var att ligga i 5:50-tempo och få ihop sex mil. Vår gemensamma taktik blev att springa tjugo minuter i taget, och sedan "fika" sportdryck, vatten, cola och annat som bjöds. Jag tog tid på mig och drack i början en mugg sportdryck och vatten, för att senare övergå till en mugg cola, en sportdryck och en vatten. Vid något tillfälle blev det en klunk kaffe, vid två tillfällen blev en bit saltgurka, vid två andra en godisbit och vid ett tillfälle ett litet chips, men i princip fick det bli bara sportdryck, cola och vatten, och det verkade fungera. 

Efter någon timme kände jag att det började gå lite segt och jag funderade lite på hur jag skulle stå ut i fem timmar till, men rätt snart hade det gått tjugo minuter igen och det var dags för fikapaus. Och det gick fortfarande alldeles för snabbt för mig. Regnet öste ner dessutom och jag ropade till Rasmus att jag behövde min keps på nästa varv. Rasmus stod och hejade på oss VARJE varv i sex timmar. 

Efter ungefär 25 km (och kanske två och en halv timme) så fick jag håll, fruktansvärt håll. Jag stannade till och pratade med Rasmus lite innan jag fortsatte, och som tur var släppte hållet efter att jag stannat en liten stund igen. Jag kände mig sedan pigg igen, glad att kunna springa, glad att få sällskap på den där varvbanan. Jag hejade på de jag sprang förbi, eller de som sprang förbi mig, och passade på att prata med nya människor och återgå till tanken att det är roligt att springa. 

Jag fick höra att det såg lätt ut, och att jag såg pigg ut. Och jag kände mig faktiskt både lätt och pigg. Och att det inte är någon idé att ägna tid åt negativa tankar. Vi har valt att göra det här. 

Och så var det bara att springa, och fika, och springa, och fika, och springa och fika, fram till tjugo i sex när sista fikan var avklarad och det var bara sista biten kvar. Det var ganska långa tio minuter, men jag hade ändå kraft till att lägga in en spurt och få ytterligare en varvpassering. 

Etthundratrettiosex varv blev det. Det är tur att man slipper räkna själv, att klockan mäter helt åt helvete när man springer på bana och att det är folk runt omkring hela tiden så att det bara känns som en lång raksträcka. 

Jag behövde ingen musik. 

Jag är tacksam för att jag fick genomföra det här. Det var mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara, och väldigt mycket roligare än vad jag förväntat mig. 

Med en positiv inställning, mindre förväntningar, glada tankar och lätta fötter så kommer man långt. Jag kom 54618 meter under dessa sex timmar, vilket blev ett snitttempo på 6:35 min/km, och det inkluderade även mina fikapauser. Och det blev till och med en tredjeplats. 

Jag kan absolut rekommendera den här typen av lopp till den som, precis som jag, tycker det är sjukt tråkigt att springa på bana. 

Man kan faktiskt ändra sig. 

Kärlek. 

söndag 23 juli 2017

Intervaller.

Igår ägde Facebook-eventet Ultra Interval Challenge (UIC) rum. Det har sin grund i fenomenet som kallas ultraintervaller, där man var tredje timme under ett dygn skall springa 10 kilometer (totalt 80 km). Under UIC får man själv välja vilken typ av aktivitet man vill utföra under de olika passen. Förra året sprang jag tio kilometer de två första intervallerna, och sedan cyklade jag under de resterande. I år ville jag springa alla intervallerna, men känner att tio kilometer blir för mycket, så istället tänkte jag mig tre eller fem kilometer var tredje timme, och senare blev beslutet fem kilometer.

Den första intervallen startar vid midnatt mellan fredag och lördag, och jag hann slumra till någon timme innan start. Skittrött vaknade jag runt halv tolv och funderade på varför jag ska göra det här, men tog mig ändå ur sängen, petade i linserna och gick ut och mötte upp Lars och Mariana som också skulle springa fem kilometer. Rasmus följde med som support på cykel. Planen var att hålla 6:30-tempo för att inte ta helt slut, men den första intervallen gick i snitt 5:57. Ett par kommenterade att vi var hurtiga som var ute och sprang vid midnatt - bara sju pass kvar.

Vid tidigare försök med ultraintervaller, så har jag fått fruktansvärd huvudvärk för att jag inte fått i mig tillräckligt med vätska, så mellan intervallerna den här gången blev det minst två glas vatten och ett glas mjölk (bra källa för återhämtning).

Somnade och sov någon timme även innan den andra intervallen.

Vid klockan tre var det dags för den andra. Det var tolv grader och i slutet av rundan hade det börjat ljusna. Även vid denna intervall hade jag sällskap av de andra. Den här rundan gick lite långsammare tempo (6:13). Väldigt trött och frågade mig fortfarande varför.

In och sova en stund igen, och vakna strax för klockan sex, Under den tredje intervallen sprang vi KK-joggens femkilometersrunda, för att passa på efter att festfolk gått hem för att sova och innan det blir lördagsfolk på stan. Lugnt och skönt ute vid den tiden. Lugnt tempo här också (6:06).

Efter den tredje rundan var det dags för mig att få i mig lite frukost och ta en dusch. Tiden mellan intervallerna känns betydligt mycket längre när man är vaken jämfört med när man sover bort tiden.

Klockan nio när det var dags för den fjärde intervallen hade det blivit lite varmare (ca 10 grader varmare än vid intervall två), och rundan kändes tung, mest mentalt dock. Började känna mig hungrig och försökte få i mig mer energi. Blev även på denna runt 6-tempo (6:01),

På den femte intervallen sprang Lars och Mariana på annat håll pga att Mariana hade problem med knät och ville undvika asfalt. Nu var det riktigt varmt och jag sprang två och en halv kilometer, vände och sprang samma väg tillbaka. Tog med mig sportdryck som jag fått av Elin, för att lättare få i mig mer energi. Rasmus lagade lunch till oss efter den här 5:59-rundan. Riktigt tråkigt kändes det att springa nu.

På den sjätte intervallen hade det mulnat på lite - skönt - och vi fick sällskap av Malin och Lars. Mariana sprang själv. Min mage rasade efter fyra och en halv kilometer, så fick ta en snabb toalettpaus hemma innan jag sprang de sista 450 meterna. Snittade ändå 6:02 på denna.

Tog en liten powernap på ca 45 minuter innan den sjunde intervallen, och vaknade igen och ifrågasatte den här galenskapen.

Att springa gata upp och gata ner inom ett par kvarter blev aktuellt på den sjunde intervallen. Och dessutom ta det lite lugnare för att inte störa magen alltför mycket. Jobbigt värre, men helt okej tempo ändå, även om denna blev den långsammaste (6:15).

Bara att vänta in sista intervallen.

Klockan nio igår kväll var det dags för den åttonde och sista rundan. Skön känsla. Ena foten framför den andra, Lätta fötter och den snabbaste rundan under dygnet. Det känns bra att kunna avsluta med ett snitt på 5:37 på kilometerna 36-40. Starkt!

Hemma väntade pizza och alkoholfri öl. Mums!

Det är mer mentalt jobbigt att ta sig ut genom dörren var tredje timme under ett dygn än vad det är att springa 40 km på ett enda pass. Kroppen är förvånansvärt pigg, och jag känner inte av några förslitningar. Det här eventet inföll ju ändå på dag 437 av min runstreak. Det funkar nog ganska bra att springa varje dag, om man vill klara av sånt här utan att bli skadad.

Funderar du också på att prova?

Kom ihåg att dricka, och äta. Och ta en intervall i taget.

Jag är nöjd. Nöjd med mig själv, min kropp och mitt pannben. Att jag klarar av sånt här stärker mig mentalt. Att bara göra, att fullfölja, att komma i mål.


Och imorse var det jogg med söndagsgruppen, och för min del blev det fem lätta kilometer, oförskämt lätta ben efter att ha sprungit 40 km igår.

Tacksam. Kärlek.

onsdag 19 juli 2017

Var nyfiken.

Det är så lätt att slänga ur sig att det inte är bra att springa varje dag, speciellt utan att veta bakgrunden. Det är även lätt att slänga ur sig att man ska ha minst en vilodag per vecka, utan att veta varken hur träningsupplägg eller återhämtning ser ut. 

Tänk på det nästa gång. Ställ en fråga till. Var nyfiken. Döm inte. 

För drygt två år sedan hade jag nog knappt gått utanför dörren på mer än ett halvår, mer än till jobbet och tillbaka. På helgerna låg jag mest i soffan och slöade. Brist på motivation kanske, jag hade ju lite ont i foten sedan en överbelastning innan maran det året. Jag vilade mig i form till Berlin Marathon, längsta passet efter Stockholm Marathon var nog på sex kilometer, och antalet träningspass under perioden kunde summeras på ena handens fingrar. 

Att kombinera bristen på fysisk aktivitet, bristen på socialt umgänge med nytt jobb var kanske inte optimalt. Och jobbet blev droppen. I kombination med att jag inte gjorde något annat. 

När chefen ifrågasatte om jag mådde dåligt pga att jag åt för lite fett, och när jag bröt ihop och uppmanades att bita ihop ett par månader till, så rann det över. Eller det hade redan runnit över då. 

Jag uppmanades av företagshälsovården att gå ut, varje dag. Och där är vi nu. Jag tar mig ut varje dag, sedan mer än ett år tillbaka (434:e dagen idag). Löpningen är min terapi, mitt andningshål, min återhämtning. Jag lyssnar på kroppen, jag springer inte längre än vad min kropp klarar av. Jag springer inte snabbare än vad jag klarar av. Jag springer inte för att bli bättre eller snabbare, jag springer för att orka imorgon också. 

Och jag går fortfarande inte utanför dörren speciellt ofta, förmodligen för sällan. Men jag går ut, varje dag. 

Tänk på det nästa gång. Ställ en fråga till. Var nyfiken. Döm inte. 

Kärlek. 

torsdag 6 juli 2017

Hur gör jag? Vad är det jag har?

I år har jag varit målviktig i elva (!) år, efter att jag gick ner ungefär 15 kg under 2005-2006.

1. Vad är det som gör att jag lyckades gå ner?
2. Vad är det som gör att jag lyckas hålla mig hyfsat viktstabil?

Jag tog hjälp av ViktVäktarna när jag gick ner i vikt, och jag gick dit varenda vecka, oavsett om det var plus eller minus på vågen. Mitt förhållande till vågen har förändrats. Det är siffror, och siffror ska inte få mig att reagera - jag ska varken bli glad, arg eller ledsen för att det står några siffror framför mina fötter. Det är siffror. Precis som siffrorna som stod på skyltarna längs Ultravasan. De bara är just siffror. Utmaningen var att göra det jag skulle, d.v.s. gå dit oavsett vad, och reflektera över mitt beteende. Reflektion över mitt beteende har i och för sig kommit mer senare, och det får jag konstant arbeta med. Under min viktminskning så valde jag inte bort något. Jag åt chips, godis, pizza och drack både det ena och det andra. Det gjorde kanske att viktminskningen tog längre tid, men samtidigt, vad hade jag bråttom till? Jag hade ju knappast bråttom till att gå upp i vikt igen på grund av att mitt beteende inte förändrats alls. Det är ju ändå det jag ville uppnå, en varaktig förändring.

Men det är inte så himla lätt, inte lätt alls faktiskt.

Vad är det då som gör att jag lyckas hålla mig hyfsat viktstabil? Det kan bero på att jag fortfarande äter allt jag vill, och fortfarande äter lagom. Jag har lärt mig att lyssna på mina mättnads- och hungersignaler. Jag har under många år övat på att göra medvetna val - och med det menar jag att jag själv väljer när jag vill äta en bulle eller kaka, jag äter inte det för att jag har ett sug efter det. Att vara sugen och äta allt jag kommer över bara för att det är gott fungerar inte för mig, då skulle jag rulla fram ganska snart. Jag reflekterar över hur gott det är, och om det är värt det. Är det någonting jag inte smakat tidigare eller vet jag redan hur det kommer att smaka?

Sedan har jag ju någonstans på vägen också valt en aktiv livsstil. Jag väljer att springa varje dag, och det är inte främst för att hålla vikten, det är för att både min kropp och mitt psyke mår bra av det. Att det bidrar till att jag håller vikten är bara en bonus. Ganska ofta skulle jag gärna bara ligga i soffan och äta chips, men det fungerar inte för mig om jag vill hålla mig frisk och må bra. Och skulle jag träna bara när jag kände för det, så skulle jag förmodligen inte träna alls.

Balans. Man kan äta allt, men inte alltid. Välj dina tillfällen, men låt dem inte infalla varje dag.

Vad skulle hända om du skippade bullen till kaffet idag, för du vet ju hur den smakade förra gången?
Vad skulle hända om du bara åt godis på lördagar?
Vad skulle hända om du inte köpte hem chips eller choklad idag?

Förändringar tar tid. Det krävs beslutsamhet, envishet och att aldrig ge upp.

Vad vill du förändra i ditt liv idag?

Kärlek.

Boka tid