söndag 12 februari 2017

Gruppjogg FTW!

Sedan slutet av oktober har vi varit ett gäng i varierande omfattning som sprungit ihop varje lördag och/eller söndag i Katrineholm. Passen läggs ut varje vecka i den grupp jag skapat på Facebook. Syftet med gruppen var att samordna långpass och annat inför Stockholm Marathon 2017.


Alla är välkomna att vara med - vi anpassar tempot och distansen utifrån deltagare. Förra veckan till exempel var jag inte speciellt sugen på att springa jättelångt, men då hade en deltagare som mål att springa 30 km, så då blev det även lite längre för mig som stöd längs vägen. 

Är det någon som vill springa en lite kortare runda, så börjar vi med ett lite kortare varv eller helt enkelt springer förbi och lämnar av den löparen hemma. Ibland plockar vi upp någon som vill bli upplockad hemma. Vill alla springa längre, så anpassas rundan efter det. 

Gruppjogg FTW! 

lördag 11 februari 2017

De 270 första dagarna.

Rasmus har fixat ett antal kartor som summerar de första 270 dagar på min runstreak. Jag började springa den 12 maj 2016, och har sedan dess sprungit minst 3 km varje dag. Snittet per dag ligger i nuläget på runt 8,5 km. 

I Stockholm har det blivit några enstaka rundor på Kungsholmen samt i Nacka hos Rasmus föräldrar. Sedan är det ett antal lopp som är sprungna i Stockholm - ser du vilka sex det är? (Om inte, så står det här.)

I Eskilstuna blev det Å-loppet, en väldigt trevlig kvartsmara som går längs ån, samt Eskilstunaloppet by Night, ett millopp som gick på en tvåvarvsbana.

I början av min runstreak var det dags för Göteborgsvarvet, och innan det ett par korta rundor i stan. Som vanligt på Göteborgsvarvet, så var det strul med magen. Den här gången drogs jag med håll en bra bit in i loppet. Kanske 2017 blir ett bättre år?

I Norrköping sprang jag seedningsloppet inför just Göteborgsvarvet, och jag har aldrig varit med om en sådan fruktansvärd vind som det var just den. Svinkallt dessutom, och hur mycket jag än kämpade gick det knappt att ta sig framåt på motvindsrakan. Desto fortare gick det åtminstone i medvinden.

Erja och jag sprang en kortis i Ullared när vi var nere i januari.

Dalarna. Ultravasan 90 - mitt första ultralopp. Om det kan du läsa här.

Tre veckors löpning på Gran Canaria i december 2016. Från Meloneras till Monte Feliz och en sväng upp till El Tablero hann vi med. Många löpta kilometer på de tre veckorna. Snart åker vi dessutom dit igen.

Flest kilometer har det blivit på hemmaplan. Gata upp och gata ner, även om det mestadels blir mer eller mindre samma rundor. Byn är ju inte speciellt stor. Linjen ut åt vänster var när jag och Lisa fick för oss att vi skulle springa till Vingåker, men efter att vi mött ett antal bilister med mobiltelefon i handen som vinglade åt vårt håll, så valde vi att svänga av och springa tillbaka igen. 

söndag 9 oktober 2016

Etthundrafemtio dagar i rad.

Igår var min 150:e dag i rad som jag varit ute och sprungit. Runstreak. Springa varje dag.

Mitt mål är att springa minst tre kilometer varje dag, för att jag behöver. För att min kropp behöver, för att min hjärna behöver. Jag har kommit fram till att tre kilometer är för lite. Jag behöver mer för att orka hantera livet. Löpning är min terapi. Men vissa dagar får tre kilometer räcka ändå. 

Det har blivit många lopp i år, inte för att jag är ute efter att prestera, mer för att jag tycker om att springa med andra. Jag tycker om att peppa och motivera de som kämpar runtomkring. Inklusive alla lopp (Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon, Söder Runt, Å-loppet, Eskilstunaloppet by Night, KK-joggen, Midnattsloppet, Ultravasan 90, Stockholm Halvmarathon, Kistaloppet och Lidingöloppet 30) har jag fått ihop mer än åtta kilometer om dagen i snitt de senaste 150 dagarna. 

Nu vill jag bara ut och lulla, njuta av naturen och tassa fram långt och länge. 

Och bli frisk, få hjärnan att börja fungera. Motivation och ork till att leva också. 

Löpning är min terapi. 
Kärlek. 


tisdag 23 augusti 2016

Mitt första ultralopp - Ultravasan 90.

Den 30 juni fick jag ett infall och köpte en startplats till Ultravasan 90. Någon dag innan hade jag kollat med Elin om hon visste någon mer som skulle springa, eller om hon ville ha sällskap. Jag kollade lite om vi kunde låna Hasses stuga utanför Mora, och det gick självklart bra. Jag sa till Rasmus att jag funderade på att anmäla mig, och att 45 km känns ju lite kort, eftersom jag aldrig tyckt att marathondistansen känts speciellt lång. I så fall skulle jag anmäla mig till 90. Rasmus kontrade med "Ska du springa, så ska jag också!". Sedan dröjde det inte många minuter innan jag var anmäld, och någon dag senare hade även Rasmus en startplats. Lars kunde ju inte vara sämre, så då fixade han också en anmälan. Vad har jag gjort? Hur långt är 90 km? Är jag helt jävla dum i huvet?

Eftersom jag sprungit minst tre kilometer varje dag sedan tolfte maj, så insåg jag att loppet skulle bli på min runstreak dag 101. För varje dag som jag räknade upp, så kom jag bara närmare och närmare dag 101, och jag har sprungit betydligt mycket mer än tre kilometer per dag - snarare åtta. Under juli månad fick jag ihop över 330 kilometer. 

Jag, Elin och Rasmus åkte upp till Mora förra tisdagen, för att hinna landa lite innan lördagen. Det blev ett kontinuerligt tittande på väderprognoserna inför lördagen. De gick från pissregn till solsken och allt där emellan. På fredagen gick vi upp vid fyra för att bli trötta på kvällen och framåt lunch åkte vi in till Mora och hämtade ut våra nummerlappar. sedan tog vi bilen till Rättvik och plockade upp Lars vid tåget. Lars hade med sig två par Asics Noosa Fast 2 som jag hade beställt, men som inte hann komma innan vi åkte. Ultravasan i nya skor? Japp. 


Jag packade iordning vad jag trodde mig vilja ha i min dropbag i Evertsberg, och grejer att ha vid målgång. Jag packade grejerna i blixtlåspåsar, vilket gjorde att de både tog mindre plats och var skyddade mot väta. I dropbagen packade jag mina Noosa modell större, ombyte (trosor, strumpor, sport-bh, linne, tights), en liten handduk, intimservetter, en liten fanta, tandborste m tandkräm, grillchips, bricanyl, powerbank och laddsladdar till mobil och klocka. Eftersom jag bara provat min vätskeväst i ett par veckor, så tog jag med dubbel uppsättning med linne/sport-bh om jag skulle då skav. I väskan som åkte med från Sälen till Mora hade jag med handduk, duschgrejer, Asics Kayano, trosor, strumpor, bh, byxor och tröja, och en pers-öl. 



Eftersom jag inte klarar av att åka buss pga panikångest, så fick vi åka med Roger från Mora till starten i Berga By på natten till lördagen. Alarmet hade väckt oss redan vid midnatt, och jag som sovit sedan 18.30 kände mig trots allt rättså pigg. Jag tog en dusch och gjorde mig iordning, packade det sista. I västen hade jag med mig en flaska vatten (bra att ha när det blev lång tid mellan kontrollerna), mobilen, sportslick, värktabletter, antibajstabletter, näsdukar, lypsyl, nötcreme, salt och en engångsregnponcho. Någon frukost kunde jag inte få i mig, och energiintaget under fredagen hade också varit minimalt på grund av noll aptit, och en mage som krånglat ett par dagar. 

Vi kom fram till startområdet strax efter klockan tre, och ganska snart träffade vi på andra löpare som vi kände igen från Facebook, Twitter och Instagram, eller träffat på andra lopp. Det var skönt att kunna sitta och ta det lugnt i ett uppvärmt tält innan start. Strax före halv fem lämnade jag in mina väskor för transport till Evertsberg respektive Mora. 

Jag och Elin hade bestämt att vi skulle genomföra loppet ihop, och strax före fem så gick vi in i startfållan tillsammans med drygt 1000 andra förväntansfulla löpare. Hur hamnade jag här? Nu är det bara att åka. Vasaloppsmusiken spelades, speakern önskade oss lycka till, det spreds rök över oss när startskotten gick och vi började långsamt förflytta oss framåt. Vi tog det väldigt lugnt från start. Gå i uppförsbackarna, det är okej tydligen när man ska ta sig en väldigt lång distans. Sparar på krafterna. 


Första biten var väldigt blöt, eftersom det regnade bra mycket. Jag började känna mig kall, och var nöjd att jag hade en regnponcho att ta på mig, som i alla fall värmde lite grann. Men allt blev blött ändå. Sträckan fram till Smågan tror jag var rätt lättsprungen, med mest grusväg, även om det bitvis var lite för stora stenar på den vägen. I Smågan tog vi en kisspaus, drack lite vatten och Elin uppmanade mig att äta två GT-tabletter. Jag hade med en tunnbrödsrulle med jalapenoost i västen, och den fick bli min frukost nånstans innan Mångsbodarna. 

Mellan Smågan och Mångsbodarna var det rätt trevliga stigar att jogga på, och det kändes skönt att få trippa lite efter den där grusvägen. Ska det vara så här lätta stigar, så känns det ju okej. 
Det dröjde inte länge innan både jag och Elin fick ont i magen, så då blev det lite mer promenerande än det var tänkt för att hålla dem under kontroll fram till Mångsbodarna. 



I Mångsbodarna stod Anna-Maria och tog emot oss med hejarop. Jag åt ett par vasaloppsbullar och drack blåbärssoppa. Jag passade även på att få min flaska påfylld. Elin såg till att vi fick med oss fler GT-tabletter. Speakern ropade ut att nu hade snart alla ultravasadeltagare passerat och de skulle förbereda sig för att ta emot stafettlöparna. Även här tog vi en kisspaus. Jag övervägde även att ta av ponchon, eftersom det blivit lite varmare, men mitt linne och västen var dyblöta, så ponchon fick förbli på. Den höll ju trots allt värmen rätt bra, till skillnad mot vad ett genomblött linne gör. 

Stigarna mellan Mångsbodarna och Risberg var otroligt vackra, men hemska. Stenigt, lerigt och backigt. Här gick vi mest, och det kändes som att vi aldrig skulle ta oss fram. I Risberg stod Rebecka o hennes tvillingsyster och hejade på oss. Jag åt återigen ett par vasaloppsbullar, drack blåbärssoppa och tog en kisspaus. När vi begav oss iväg mot Evertsberg, så mötte vi stafettlöpare som värmde upp. De flesta hejade på oss, och vi önskade dem lycka till när de väl skulle ta sig iväg. 




Sträckan mellan Risberg och Evertsberg var hyfsat lättsprungen. Det var bitvis mjukt och lerigt, en del spånglöpning, och varje gång vi kom till en spång så hoppades vi på att hinna över innan det kom en stressad stafettlöpare bakom. Vi hann! Vi hejade på alla stafettlöpare som sprang förbi oss när vi var på väg mot marathonpassering och på väg mot ultra! Benen kändes lätta, oförskämt lätta. Elin filmade när jag sprang igenom Asics station vid maradistansen. Så. Sjukt. Lätta. Fötter. Här kände jag också att solen började värma lite, så då åkte regnponchon av efter drygt 6-7 timmar. 

När vi närmade oss Evertsberg så kom stafettlöparna allt tätare. Före Evertsberg hejade de knappt tillbaka eller ens sa tack när vi tjoade. Och någon svarade med att otrevligt fråga hur långt fram nästa löpare var. Visst att de springer snabbt och det må vara jobbigt, men det är dock ändå inte skäl att bete sig som en rövhatt i spåret. 

Väl framme i Evertsberg så var det en mer avslappnad stämning. Vi mötte några slitna löpare som också sprang 90 km, och mötte en bekant som snart skulle starta sin del av stafetten. Jag och Elin hade tänkt att ta ett lite längre stopp i Evertsberg för att hinna äta ordentligt och byta om, men istället blev det bara stressigt, då vi var sena dit. Jag fick i alla fall i mig en vasaloppsbulle och blåbärssoppa, och skyndade mig att byta om. Det fanns inga regelrätta omklädningsrum, men jag smet in i ett förråd bredvid väskinlämningen för att byta om. Alla kläder av, nya och framför allt torra kläder på. Jag skulle nog gjort som någon tipsat om tidigare - skriv en lapp så du vet vad du ska göra. Jag fick i alla fall på mig det jag skulle, gjorde en halv tandborstning, bytte ut chipspåsen i västen mot en ny, övervägde om jag skulle ta med powerbank eller inte, tog en kisspaus (igen) och sedan bar det iväg - nedför och på asfalt! 

Det kom fler och fler stafettlöpare nu, och de hejade på oss och påtalade hur imponerade de var av oss. Jag frågade Elin om hon trodde vi var sist nu. Hon svarade att vi nog inte är sist, för då borde det ha kommit följecyklister. Det dröjde någon minut, sedan kom de. Jag frågade om de trodde vi skulle klara oss till Oxberg i tid. Vi fick veta att den som var bakom oss hade kommit två minuter efter reprisen till Evertsberg och att vi var i alla fall 20 minuter före. Jag kände mig pigg i benen och rullade på i nedförsbackarna, och fick extra energi av att ha folk runt omkring oss. Vi hade ändå sprungit ensamma i princip nästan hela vägen sedan start. Jag behöver springa lite och Elin behövde ta det lugnare, och det kändes oklart om vi skulle klara reptiderna. Jag valde då att springa på lite till Oxberg, och funderade på om jag skulle vänta in Elin där, eller fortsätta. Jag ville verkligen inte komma hem utan medalj. 

I Oxberg sprang jag med lätta fötter in över gräset och tog ett par muggar blåbärssoppa och några bullar. Vid ett tillfälle så tryckte jag fram foten i skon så det kändes som om ena nageln hade lossnat helt framför tån - jag sa detta till sjukvårdspersonalen som fanns i Oxberg som sa att hon kunde kolla på det, men jag sa att det får vara, jag vill inte se nu i alla fall. Sedan tog jag en kisspaus igen. Jag pratade med några andra 90-löpare här som hade problem med sina knän och hade promenerat bra länge. Jag sa till dem att det är 28 km kvar, på fem timmar. Det borde vi klara. Jag kunde ju liksom fortfarande jogga lätt. Jag gick lite med dem ett tag, eller ganska lång tid blev det nog i backarna på väg mot Hökberg. 

När jag närmade mig Hökberg började jag känna av mina hälar när jag gick. Det funkade att jogga, men jag borde ju inte orka jogga mer nu. Jag hade ju varit ute i över tio timmar, och jag borde ju inte orka. Sista meterna upp till Hökbergskontrollen började det strama i utsidan/baksidan av benet. Jag bad om att få lite massage efter att jag fått i mig en bulle och blåbärssoppa. Smärtan i baksidan släppte, men jag hade så fruktansvärt ont bakpå hälarna. De smörjde på liniment, och jag haltade gråtande iväg. En funktionär frågade oroat om jag klarade mig medan jag snyftandé tog mig in på toaletten och kissade. När jag kom ut så hörde jag att speakern ropade att Elin som sista löpare var på väg in i Hökberg. 



Nitton kilometer kvar. Jag joggade och grät, grät och grät. Jag kollade på klockan och såg att det gick i under sex minuter per kilometer. Räknade snabbt i huvet att håller jag det här tempot så är jag i mål om två timmar. Två timmar?! Jag orkar inte jogga i två timmar till när jag redan varit ute hela dagen. Jag försökte gå lite igen. Det gick bara inte. Jag bet ihop, snart vätskekontroll. Vid nästa kontroll stod DHL med sitt fenomenala peppande. Jag bara grät. "Ge henne resorb! Ge henne godis! Du fixar det här! Ta den här! Kom igen! Du är bäst!". 

Joggade därifrån, orkade några hundra meter. Ringde till Rasmus och bara grät. Jag har så jävla ont. Jag orkar inte mer, det gör så ont. Han visste inte vad han skulle säga eller göra, mer än att säga hur bra jag är, att jag klarar det. Han lämnade över luren till Lars som sa spring 50 meter och stå sedan still och ta 50 meter till. Du fixar det. Kontrollerna kommer oftare nu. Ge inte upp, låt de plocka av dig av banan, men bryt inte. DNF är inget alternativ. 

Efter en stund kom en annan löpare ifatt mig som jag sprang om tidigare. Han gick och joggade med mig resten av biten till Eldris. Jag sa inte mycket, bara bet ihop. Ett steg i taget. Kom även ifatt en annan löpare som jag pratade med tidigare, och bara hon frågade hur det var med mig så började jag grina igen. Så. Jävla. Ont. 

Men vi hann till Eldris innan reptiden, och jag hann akut springa på toaletten där för att bajsa. När jag kom ut, och stod och pratade med sjukvårdarna,  så kom även Elin innan reptiden. Bästa kramen på hela loppet. Nu skulle vi bara ta oss de nio kilometerna som var kvar till Mora. Ingen stress, målet skulle vara öppet tills vi var framme. I hastigheten 4,9 km/h gick vi mellan Eldris och Mora, i sällskap av följecyklister och fyrhjulingarna som samlade in alla skyltar efter oss. Jag gick på framfötterna, med böjda knän, så efter ett tag började det ju kännas lite i knäna också, men inget jämfört med smärtan i hälarna. Min klocka dog efter 14h och 15min och jag hade inte orkat ta med powerbanken från Evertsberg. Shit happens! 




När det var tre kilometer kvar blev det en kisspaus i skogen. Jag kom både ner på huk och upp igen utan hjälp. När vi gick sista kilometern in mot mål genom campingen så hejade folk och applåderade åt oss. Det var många som kommit i mål flera timmar före oss. Helt galet vilket pepp. 

Vi hörde speakern som ropade ut våra namn och hur mycket vi kämpat under dagen och att vi skulle tas emot som vinnare och hjältar. I sista rondellen innan mål stod segrarna för dam resp herrklassen och skulle leda oss in mot mål. Läkaren i Eldris hade avrått mig från att springa, trots att jag sa att hälen känns bättre när jag springer än går, så vi gick med vinnarna mot mål. Vi beslutade trots allt att ta de sista löpstegen längs upploppet och över mållinjen. Hand i hand. 



 Väl över mållinjen blev vi mottagna med blommor, paket, varsin dalahäst och Asics belönade vår insats med varsitt par nya löparskor. Ett gäng med fotografer, en videokamera och en mikrofon upptryckt i nyllet. Jag vet inte om vi har beredda på den här uppståndelsen, men det var ju roligt att komma sist. 

Medaljer och finishertröjor fick vi också, och en funktionär skjutsade oss till bilen så vi kunde åka hem. Så snällt! 

Bra arrangerat. Nu ska jag bara fundera på om det var roligt och om jag vill göra om det. 



Puss. 

måndag 13 juni 2016

Söder Runt 2016

I början av förra veckan funderade jag på att ta över en startplats till Linköping Halvmarathon, men kändes inte helt hundra att ta det loppet en ynka vecka efter Stockholm Marathon. Jag fick tips om Söder Runt, och det lät intressant. Jag kollade med Elin om hon var sugen på att springa också. Hon skulle jobba på lördagen, men skulle hinna på kvällen. Jag kände mig fortfarande osäker, men när Elin frågade om jag kunde hjälpa henne att persa, så var det ett enkelt val, och under 66 minuter borde jag ju klara. Så, jag slängde in en anmälan i torsdags kväll. 



Kollade in väderprognosen och det såg ut att bli runt 13 grader och mulet. Blir bra med linne o långa tights då. 



Jag och Rasmus åkte upp till Stockholm på lördagsmorgonen och åkte direkt ut till Hornstull för att hämta både min och Elins nummerlapp. Nummerlapparna hämtades ut i en väldigt trevlig butik, Camp Pro, som låg i anslutning till Summit Skofabriken, där After Run skulle äga rum senare under kvällen. 

Det kan hända att det blev besök både i Sickla Köpkvarter och Nacka Forum för shopping innan kvällens aktivitet. Övernattning blev i Jarlaberg. Jag kände mig hängig under dagen och inte det minsta sugen på att springa. Känslan höll i sig tills vi kom ner till startfållan och satte igång. Lugnt och fint från start, låg mellan 6:20-6:25 på de flesta kilometerna, och kom i mål på 1:13.10. Elin persade med 4,5 minuter och jag deltog i ett av de trevligaste loppen någonsin. 



Rasmus stod på Söder Mälarstrand och skrek sig hes med ännu en skylt. Bästa supporten! 


Efter loppet blev det pizza och pers-öl. Enda minuset på detta loppet var bristen på alkoholfri öl. Istället erbjöds Vitamin Well, så köpte med mig egen alkoholfri. 



I mål fick vi en rejäl medalj - tung och snygg! Hurra! 



På söndagsmorgonen var det dags att säga hej då till Stockholm för den här gången. 
På återseende! 

Puss. 

tisdag 7 juni 2016

Stockholm Marathon 2016

.Jag och Rasmus åkte upp till Stockholm redan under onsdagseftermiddagen, för att kunna ta det lite lugnt innan lördagen. Eller lugnt och lugnt, det blir alltid typ fullt upp med nummerlappshämtning, shopping och så. På nummerlappsutdelningen på torsdagseftermiddagen var det skitvarmt ute, och ännu varmare inne i Danica-hallen, så där blev det ett ännu snabbare varv än vanligt. Jag passade på att anmäla mig till nästa års marathon bara och ta en kall alkoholfri öl från Erdinger.


I år sprang jag i korta tights, och linne med Dark Trail Runners-logga, och i sällskap av Lisa. Lisa började springa i oktober med min nybörjargrupp "Löpning från noll". Målet var att genomföra loppet utan några speciella tidsmål. Vi fick även sällskap av Emelie och Peter, som jag lärt känna genom Twitter. Emelie sprang jag tillsammans med 2014, och Peter gjorde också sitt första marathon i år. 


Vi lade upp loppet i 3,5-kilometersintervaller, eftersom det är ungefär så långt mellan vätskekontrollerna. Sjutton kontroller. I början går det att hålla räkningen, sedan börjar jag tänka på annat och släpper tänket. 3-3,5 km är ju inte så långt. Första varvet gick som vanligt toppen. På slutet av Västerbron stod familjen Holm och hejade som vanligt. Lisa fick i rättan tid support av sina päron, Nisse och barnen innan vi svängde av mot Djurgården. 


Det tar alltid emot lite att svänga ut mot Djurgården, tokvarmt sträckan mellan 20 km och halvvägspasseringen. Chansar alltid och dricker sportdryck, vatten och äter allt som erbjuds längs banan - jag vill inte bli hungrig! Efter saltgurkan kände jag lite magont, och funderade på en eventuell bajspaus vid nästa kontroll. Efter den kontrollen peppade jag igång Cissi, som fått en liten svacka där ute på Djurgården. Det är rätt dåligt med publik i kombination med backe upp och backe ner, men det gick lätt. Skönt att komma in i skuggan vid Grönan innan solen på Strandvägen. Där dök Lisas pappa upp med varsin flaska med sportdryck åt oss - toppen! Lätta vägen förbi Kungsträdgården med fantastisk publik, passade på att high five-a de barn som stod längs högra sidan nu när det började tunnas ur och de flesta tog sig fram till vänster. 

Efter Slussen stod Rasmus igen och hejade på oss, och jag fick leverans av en påse med chips. Precis vad jag behövde då. Saltet och något att tugga på gjorde att jag fick ny energi. Vid nästa kontroll mötte jag Cissi igen, och Lisa tassade iväg, så jag fick springa på lite för att komma ikapp. 

Västerbron är en lätt match även på andra varvet. Emelie och Lisa började gå och jag joggade baklänges och försökte få igång dem. Kisspauser vid var och varannan vätskekontroll pga kändes som urinvägsinfektion. Vid 35 km kom Benny på cykel och frågade hur det gick och om det var jobbigt. Inte speciellt jobbigt, mest varmt, och fittont. 

Kom ikapp en man på Torsgatan, som sprungit på 5.23 förra året, men inte trodde han skulle slå det i år. Jag sa åt honom att det bara är 4 km kvar och 40 min, så det klarar du lätt, och så joggade han iväg. Jag gissar han klarade det. 

När vi svängde upp på Sturegatan på slutet så ropade speakern ut mitt namn och att jag var den piggaste löparen han sett på ett bra tag. Det var många löpare som kom i sina finishertröjor och medaljer från mål, så det går lätt att high five-a sig fram hela Sturegatan när man kommer mot mål efter fem timmar. 

Peppade Lisa till att springa sista biten, och sedan spurtade hon mot mål inne på Stadion, och jag utbrister "Va faaaan, Lisa!" och får också spurta sista 20 meterna. Alldeles för lätt. 5h 16min 17s. 

Lättaste och roligaste maran hittills. Och bästa sällskapet. 

Peter, jag och Lisa efter målgång. Hurra!