måndag 31 juli 2017

Man kan faktiskt ändra sig.

Det vore roligt att prova ett sextimmarslopp, men fan så tråkigt att springa på bana.

Jag har varit sugen ett tag på att prova ett sextimmarslopp, och kollat på diverse lopp, men inte anmält mig pga allt krångel runt omkring med dyra tågresor och/eller övernattningar. Under förra veckan nominerade jag mig själv, med en viss osäkerhet, till att få hjälp av mina löparkompisar att kunna delta vid sextimmars i Skövde. Och med Rasmus som support såklart. I onsdags kväll anmälde jag mig själv och även Lars blev övertalad till att hänga på. 

Sex timmar på en fyrahundrametersbana? Vad har jag gett mig in på? 

Det var lite samma känsla som inför min första mara och inför ultravasan i höstas. Jag visste inte vad som väntade, visste inte hur det skulle kännas, hur kroppen skulle må, hur psyket skulle klara det. En sak visste jag sedan tidigare - att springa på bana är sjukt tråkigt. 

Vi åkte hemifrån vid åtta i lördags morse med sikte mot Skövde, och över två och en halv timme i bil. Jag tog med mig hörlurar, flipbelt, powerbank, värktabletter och antibajstabletter, och något ombyte och duschgrejer. 

När vi kom fram så var entimmarslöparna på sin sista del, Och fyrtioåttatimmarslöparna hade hållit igång sedan fredag kl 12. Vi gick och hämtade nummerlappar och chip, och jag funderade på vad jag behövde ha med mig under loppet. Eftersom jag normalt inte springer med musik, så valde jag att starta utan, men ändå lägga mobilen och lurarna hos Rasmus ifall jag behövde dem. Någon sa att efter tre till fyra timmar är det segt och då är det skönt att kunna ha musik eller annat i öronen. 

Reima ropade snart ut att det bara var tio minuter till start och Lars skyndade sig att byta om. Jag själv konstaterade att jag precis fått mens, dagen till ära, och det brukar inte vara någon höjdare pga helvetisk mensvärk så jag tog en Ipren och en alvedon i förebyggande syfte. 

Konstaterade även att vi skulle få springa medsols längs banan - hur skulle det gå? Blir det inte fel lutning för oss som normalt springer på vänster sida om vägarna och springer motsols om vi mot förmodan skulle springa på bana? Anledningen var att löparna som sprang 48h skulle få springa sina sista 6h åt "rätt" håll. 

Vi startade på bortre långsidan av banan för att marapasseringen skulle stämma med de utlagda tidtagningsmattorna. Marathon på fyrahundrametersbana? Galenskap. När startskottet gick så joggade jag iväg, och blev rätt snart varvad av de snabbare löparna. Jag kände redan från början att det gick för fort för mig. Klockan visade mestadels 5:35-tempo. I rygg på mig låg en ny bekantskap, Mats, som kom att bli mitt sällskap en bra bit in i loppet. Hans mål var att ligga i 5:50-tempo och få ihop sex mil. Vår gemensamma taktik blev att springa tjugo minuter i taget, och sedan "fika" sportdryck, vatten, cola och annat som bjöds. Jag tog tid på mig och drack i början en mugg sportdryck och vatten, för att senare övergå till en mugg cola, en sportdryck och en vatten. Vid något tillfälle blev det en klunk kaffe, vid två tillfällen blev en bit saltgurka, vid två andra en godisbit och vid ett tillfälle ett litet chips, men i princip fick det bli bara sportdryck, cola och vatten, och det verkade fungera. 

Efter någon timme kände jag att det började gå lite segt och jag funderade lite på hur jag skulle stå ut i fem timmar till, men rätt snart hade det gått tjugo minuter igen och det var dags för fikapaus. Och det gick fortfarande alldeles för snabbt för mig. Regnet öste ner dessutom och jag ropade till Rasmus att jag behövde min keps på nästa varv. Rasmus stod och hejade på oss VARJE varv i sex timmar. 

Efter ungefär 25 km (och kanske två och en halv timme) så fick jag håll, fruktansvärt håll. Jag stannade till och pratade med Rasmus lite innan jag fortsatte, och som tur var släppte hållet efter att jag stannat en liten stund igen. Jag kände mig sedan pigg igen, glad att kunna springa, glad att få sällskap på den där varvbanan. Jag hejade på de jag sprang förbi, eller de som sprang förbi mig, och passade på att prata med nya människor och återgå till tanken att det är roligt att springa. 

Jag fick höra att det såg lätt ut, och att jag såg pigg ut. Och jag kände mig faktiskt både lätt och pigg. Och att det inte är någon idé att ägna tid åt negativa tankar. Vi har valt att göra det här. 

Och så var det bara att springa, och fika, och springa, och fika, och springa och fika, fram till tjugo i sex när sista fikan var avklarad och det var bara sista biten kvar. Det var ganska långa tio minuter, men jag hade ändå kraft till att lägga in en spurt och få ytterligare en varvpassering. 

Etthundratrettiosex varv blev det. Det är tur att man slipper räkna själv, att klockan mäter helt åt helvete när man springer på bana och att det är folk runt omkring hela tiden så att det bara känns som en lång raksträcka. 

Jag behövde ingen musik. 

Jag är tacksam för att jag fick genomföra det här. Det var mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara, och väldigt mycket roligare än vad jag förväntat mig. 

Med en positiv inställning, mindre förväntningar, glada tankar och lätta fötter så kommer man långt. Jag kom 54618 meter under dessa sex timmar, vilket blev ett snitttempo på 6:35 min/km, och det inkluderade även mina fikapauser. Och det blev till och med en tredjeplats. 

Jag kan absolut rekommendera den här typen av lopp till den som, precis som jag, tycker det är sjukt tråkigt att springa på bana. 

Man kan faktiskt ändra sig. 

Kärlek. 

söndag 23 juli 2017

Intervaller.

Igår ägde Facebook-eventet Ultra Interval Challenge (UIC) rum. Det har sin grund i fenomenet som kallas ultraintervaller, där man var tredje timme under ett dygn skall springa 10 kilometer (totalt 80 km). Under UIC får man själv välja vilken typ av aktivitet man vill utföra under de olika passen. Förra året sprang jag tio kilometer de två första intervallerna, och sedan cyklade jag under de resterande. I år ville jag springa alla intervallerna, men känner att tio kilometer blir för mycket, så istället tänkte jag mig tre eller fem kilometer var tredje timme, och senare blev beslutet fem kilometer.

Den första intervallen startar vid midnatt mellan fredag och lördag, och jag hann slumra till någon timme innan start. Skittrött vaknade jag runt halv tolv och funderade på varför jag ska göra det här, men tog mig ändå ur sängen, petade i linserna och gick ut och mötte upp Lars och Mariana som också skulle springa fem kilometer. Rasmus följde med som support på cykel. Planen var att hålla 6:30-tempo för att inte ta helt slut, men den första intervallen gick i snitt 5:57. Ett par kommenterade att vi var hurtiga som var ute och sprang vid midnatt - bara sju pass kvar.

Vid tidigare försök med ultraintervaller, så har jag fått fruktansvärd huvudvärk för att jag inte fått i mig tillräckligt med vätska, så mellan intervallerna den här gången blev det minst två glas vatten och ett glas mjölk (bra källa för återhämtning).

Somnade och sov någon timme även innan den andra intervallen.

Vid klockan tre var det dags för den andra. Det var tolv grader och i slutet av rundan hade det börjat ljusna. Även vid denna intervall hade jag sällskap av de andra. Den här rundan gick lite långsammare tempo (6:13). Väldigt trött och frågade mig fortfarande varför.

In och sova en stund igen, och vakna strax för klockan sex, Under den tredje intervallen sprang vi KK-joggens femkilometersrunda, för att passa på efter att festfolk gått hem för att sova och innan det blir lördagsfolk på stan. Lugnt och skönt ute vid den tiden. Lugnt tempo här också (6:06).

Efter den tredje rundan var det dags för mig att få i mig lite frukost och ta en dusch. Tiden mellan intervallerna känns betydligt mycket längre när man är vaken jämfört med när man sover bort tiden.

Klockan nio när det var dags för den fjärde intervallen hade det blivit lite varmare (ca 10 grader varmare än vid intervall två), och rundan kändes tung, mest mentalt dock. Började känna mig hungrig och försökte få i mig mer energi. Blev även på denna runt 6-tempo (6:01),

På den femte intervallen sprang Lars och Mariana på annat håll pga att Mariana hade problem med knät och ville undvika asfalt. Nu var det riktigt varmt och jag sprang två och en halv kilometer, vände och sprang samma väg tillbaka. Tog med mig sportdryck som jag fått av Elin, för att lättare få i mig mer energi. Rasmus lagade lunch till oss efter den här 5:59-rundan. Riktigt tråkigt kändes det att springa nu.

På den sjätte intervallen hade det mulnat på lite - skönt - och vi fick sällskap av Malin och Lars. Mariana sprang själv. Min mage rasade efter fyra och en halv kilometer, så fick ta en snabb toalettpaus hemma innan jag sprang de sista 450 meterna. Snittade ändå 6:02 på denna.

Tog en liten powernap på ca 45 minuter innan den sjunde intervallen, och vaknade igen och ifrågasatte den här galenskapen.

Att springa gata upp och gata ner inom ett par kvarter blev aktuellt på den sjunde intervallen. Och dessutom ta det lite lugnare för att inte störa magen alltför mycket. Jobbigt värre, men helt okej tempo ändå, även om denna blev den långsammaste (6:15).

Bara att vänta in sista intervallen.

Klockan nio igår kväll var det dags för den åttonde och sista rundan. Skön känsla. Ena foten framför den andra, Lätta fötter och den snabbaste rundan under dygnet. Det känns bra att kunna avsluta med ett snitt på 5:37 på kilometerna 36-40. Starkt!

Hemma väntade pizza och alkoholfri öl. Mums!

Det är mer mentalt jobbigt att ta sig ut genom dörren var tredje timme under ett dygn än vad det är att springa 40 km på ett enda pass. Kroppen är förvånansvärt pigg, och jag känner inte av några förslitningar. Det här eventet inföll ju ändå på dag 437 av min runstreak. Det funkar nog ganska bra att springa varje dag, om man vill klara av sånt här utan att bli skadad.

Funderar du också på att prova?

Kom ihåg att dricka, och äta. Och ta en intervall i taget.

Jag är nöjd. Nöjd med mig själv, min kropp och mitt pannben. Att jag klarar av sånt här stärker mig mentalt. Att bara göra, att fullfölja, att komma i mål.


Och imorse var det jogg med söndagsgruppen, och för min del blev det fem lätta kilometer, oförskämt lätta ben efter att ha sprungit 40 km igår.

Tacksam. Kärlek.

onsdag 19 juli 2017

Var nyfiken.

Det är så lätt att slänga ur sig att det inte är bra att springa varje dag, speciellt utan att veta bakgrunden. Det är även lätt att slänga ur sig att man ska ha minst en vilodag per vecka, utan att veta varken hur träningsupplägg eller återhämtning ser ut. 

Tänk på det nästa gång. Ställ en fråga till. Var nyfiken. Döm inte. 

För drygt två år sedan hade jag nog knappt gått utanför dörren på mer än ett halvår, mer än till jobbet och tillbaka. På helgerna låg jag mest i soffan och slöade. Brist på motivation kanske, jag hade ju lite ont i foten sedan en överbelastning innan maran det året. Jag vilade mig i form till Berlin Marathon, längsta passet efter Stockholm Marathon var nog på sex kilometer, och antalet träningspass under perioden kunde summeras på ena handens fingrar. 

Att kombinera bristen på fysisk aktivitet, bristen på socialt umgänge med nytt jobb var kanske inte optimalt. Och jobbet blev droppen. I kombination med att jag inte gjorde något annat. 

När chefen ifrågasatte om jag mådde dåligt pga att jag åt för lite fett, och när jag bröt ihop och uppmanades att bita ihop ett par månader till, så rann det över. Eller det hade redan runnit över då. 

Jag uppmanades av företagshälsovården att gå ut, varje dag. Och där är vi nu. Jag tar mig ut varje dag, sedan mer än ett år tillbaka (434:e dagen idag). Löpningen är min terapi, mitt andningshål, min återhämtning. Jag lyssnar på kroppen, jag springer inte längre än vad min kropp klarar av. Jag springer inte snabbare än vad jag klarar av. Jag springer inte för att bli bättre eller snabbare, jag springer för att orka imorgon också. 

Och jag går fortfarande inte utanför dörren speciellt ofta, förmodligen för sällan. Men jag går ut, varje dag. 

Tänk på det nästa gång. Ställ en fråga till. Var nyfiken. Döm inte. 

Kärlek. 

torsdag 6 juli 2017

Hur gör jag? Vad är det jag har?

I år har jag varit målviktig i elva (!) år, efter att jag gick ner ungefär 15 kg under 2005-2006.

1. Vad är det som gör att jag lyckades gå ner?
2. Vad är det som gör att jag lyckas hålla mig hyfsat viktstabil?

Jag tog hjälp av ViktVäktarna när jag gick ner i vikt, och jag gick dit varenda vecka, oavsett om det var plus eller minus på vågen. Mitt förhållande till vågen har förändrats. Det är siffror, och siffror ska inte få mig att reagera - jag ska varken bli glad, arg eller ledsen för att det står några siffror framför mina fötter. Det är siffror. Precis som siffrorna som stod på skyltarna längs Ultravasan. De bara är just siffror. Utmaningen var att göra det jag skulle, d.v.s. gå dit oavsett vad, och reflektera över mitt beteende. Reflektion över mitt beteende har i och för sig kommit mer senare, och det får jag konstant arbeta med. Under min viktminskning så valde jag inte bort något. Jag åt chips, godis, pizza och drack både det ena och det andra. Det gjorde kanske att viktminskningen tog längre tid, men samtidigt, vad hade jag bråttom till? Jag hade ju knappast bråttom till att gå upp i vikt igen på grund av att mitt beteende inte förändrats alls. Det är ju ändå det jag ville uppnå, en varaktig förändring.

Men det är inte så himla lätt, inte lätt alls faktiskt.

Vad är det då som gör att jag lyckas hålla mig hyfsat viktstabil? Det kan bero på att jag fortfarande äter allt jag vill, och fortfarande äter lagom. Jag har lärt mig att lyssna på mina mättnads- och hungersignaler. Jag har under många år övat på att göra medvetna val - och med det menar jag att jag själv väljer när jag vill äta en bulle eller kaka, jag äter inte det för att jag har ett sug efter det. Att vara sugen och äta allt jag kommer över bara för att det är gott fungerar inte för mig, då skulle jag rulla fram ganska snart. Jag reflekterar över hur gott det är, och om det är värt det. Är det någonting jag inte smakat tidigare eller vet jag redan hur det kommer att smaka?

Sedan har jag ju någonstans på vägen också valt en aktiv livsstil. Jag väljer att springa varje dag, och det är inte främst för att hålla vikten, det är för att både min kropp och mitt psyke mår bra av det. Att det bidrar till att jag håller vikten är bara en bonus. Ganska ofta skulle jag gärna bara ligga i soffan och äta chips, men det fungerar inte för mig om jag vill hålla mig frisk och må bra. Och skulle jag träna bara när jag kände för det, så skulle jag förmodligen inte träna alls.

Balans. Man kan äta allt, men inte alltid. Välj dina tillfällen, men låt dem inte infalla varje dag.

Vad skulle hända om du skippade bullen till kaffet idag, för du vet ju hur den smakade förra gången?
Vad skulle hända om du bara åt godis på lördagar?
Vad skulle hända om du inte köpte hem chips eller choklad idag?

Förändringar tar tid. Det krävs beslutsamhet, envishet och att aldrig ge upp.

Vad vill du förändra i ditt liv idag?

Kärlek.

Boka tid

onsdag 14 juni 2017

Låt mig hjälpa dig.

Mitt matlagningsintresse ledde till studier vid Restauranghögskolan i Grythyttan, vilket fick upp mina ögon ännu mer för näringslära och matlagningskemi. Det gjorde att jag startade eget och började hjälpa människor som önskade gå ner i vikt, vilket i sin tur ledde till att jag ville veta hur människan fungerar som en helhet. Med en utbildning inom folkhälsovetenskap med inriktning på coachning fick jag både individ- och grupperspektiv på hälsa, och ohälsa. Efter några år inom myndighetsvärlden och en aktiv fritid, kopplad till löpning och träning, valde jag att läsa till certifierad kost- och träningskonsult på The Academy i Bromma. En utbildning som gett mig ännu mer insikt och kunskap, inom såväl träning som kost. Med alla dessa erfarenheter är jag nu beredd att hjälpa andra.

Vad behöver du?

Hjälp att se över din kost? Komma igång och springa och/eller styrketräna? Vill du ha hjälp med tränings- och kostplanering? Vill du ha motivation? Eller behöver du någon som lyssnar? 

Låt mig hjälpa dig. Jag finns här, för dig.

Välkommen att boka din tid här


söndag 11 juni 2017

Söder Runt 2017

Vissa spenderar lördagskvällen på krogen, andra springer en mil på Södermalm och får pizza och öl efter målgång. I år tänkte jag jogga runt och prata med Misha på mellan 55 och 60 minuter. Sedan gick jag i alla fall längre fram i starten, och där kom helt plötsligt Daniel från Naturfys med sin farthållarballong för 50 min. Äsch, jag kan väl prova och se hur långt jag orkar.

Jag springer ju aldrig så snabbt. Jag har mitt personbästa på milen från Göteborgsvarvets seedningslopp hösten 2014, på ett flackt flygfält utanför Norrköping - 51:23 sprang jag på då. Numera joggar jag ju mest runt i 6:30-tempo och har en mara i benen från förra helgen. 

Hur som, så lade jag mig bredvid Daniel och i starten och första kilometerna var det väldigt trångt, och det gick ganska ryckigt. Vi passerade första kilometern på ca 4:50 och andra likaså, sedan släppte jag honom, men hade ballongen i sikte framför mig nästan hela vägen in i mål.

Kollade på klockan när jag passerade tre kilometer och var under 15 min, vid sexkilometersskylten visade den 30:20. Lite segt att springa förbi ålandsfärjorna, men i alla fall några funktionärer som hejade på. Här blev det glesare mellan löparna, jag hade ca 10-15 meter fram till en rygg och säkert lika långt till den bakom. Efter ca sju och en halv kilometer stod Rasmus och hejade och skrek att det ser lätt ut. Det kändes allt annat än lätt. Steg och hållning är någonting jag övar mycket på för att orka springa längre och lättare, var nog lite si och så med det igår. När det var ungefär en och en halv kilometer kvar kom regnet - ösregnet! Jag pushade igång en tjej som hade börjat gå. Hon efterfrågade tips angående håll, och sprang med mig en bit tills hennes support gav henne en extra push mot mål. 

Rasmus mamma och pappa stod och hejade i regnet på sista kilometern, och även Mia gav mig en high five när det var runt 500 meter kvar. TACK! 

Kom i mål på 50:53, ett personbästa med 30 sekunder. 

Ju mer jag tränar, desto mer tur verkar jag ha. Eller vad sa Stenmark? 


Det bästa med loppen är ändå det fantastiska sällskapet före, under och efter loppen. Vi träffar så himla många härliga människor genom löpningen. Bästa, bästa, bästa! 


Och en rejäl och skitsnygg medalj till samlingen blev det. Tack Söder Runt! 

Kärlek. 

torsdag 8 juni 2017

Det blev visst några lopp igen.

Det har inte blivit så mycket skrivande här på ett tag, men desto mer löpning, som det brukar bli såhär års. Jag vann en startplats till Kungsholmen Runt genom Erdinger, och kände mig väl inte helt okej i kroppen under veckan innan. Jag valde att springa milloppet, och sedan heja på de som sprang halvmaran. Jag tog sällskap av Jannica runt ön, och tog mig i mål på under 55 minuter (54:20), vilket jag kände att jag kunde göra om jag hade en bra dag. 


Dagen efter loppet körde vi som vanligt vår söndagsjogg i grupp, och där var det någon som frågade vad jag skulle springa VårRuset på kvällen efter. Jag drog skämtsamt till med 24:59, för att jag kände mig sliten i kroppen, och vi joggade runt i 7-tempo under söndagen. 


 VårRuset i Norrköping fick jag en överbliven plats till av Proverde Assisans, som skulle åka dit som lag med picknick och hela köret. Jag var i valet och kvalet om jag skulle springa utan tidtagning eller om jag skulle köpa till det. Resultatet räknas ju inte annars, så jag besökte informationstältet och köpte mig en nummerlapp med tidtagningschip. Det var rätt kyligt, men jag valde ändå att springa i t-shirt, vilket verkade vara ett bra val. Jag mötte Sofia och Malin i startfållan, och de är ju betydligt mycket snabbare än mig - såna där friidrottare. Vi drog oss i alla fall en bra bit fram innan start, så det var verkligen inte trångt längs banan. Första kilometern rullade på, och jag kände att jag gick ut för hårt. Sneglade på klockan och den visade 4:40-tempo. Jag vinkade till Patric som stod och åt glass och höll på att missa mig. Jag tänkte att det är bättre att rulla på första biten när det ändå går utför, sista två kilometerna är ju sega. Sprang förbi Rasmus och Lars som stod och hejade med skylt och fortsatte att rulla nedför. Kan det vara så här lätt? Halvvägs så skulle vi över en bro för att springa uppför och tillbaka igen. Vem sätter ens en trappa mitt i ett löplopp? Sneglade på klockan och tänkte att jag måste hålla typ 5-tempo på tillbakavägen för att komma under 25. Det kommer jag aldrig orka uppför, men tydligen så gick det. Fjärde kilometer gick i och för sig lite långsammare, men inte så tungt som jag trodde att det skulle gå. Skönt att komma upp till Södra Promenaden för lite flackt innan det var dags för sista backen. Där gick det så himla lätt, och så stod Patric och hejade när jag närmade mig mål. Även Janne ropade när jag närmade mig mållinjen. Och resultatet blev 24:53. Ett pers med 1 min och 45 sekunder.


Fem dagar efter VårRuset var det dags för Göteborgsvarvet. Jag hade anmält mitt intresse att springa som farthållare på två timmar och tjugo minuter tillsammans med C, en dryg månad tidigare. Två ynka dagar före loppet så skriver hon till mig på Facebook att hon beslutat att springa tillsammans med sin man istället, för att han behöver hennes stöd. Det är verkligen inte okej någonstans att göra så. Dels så har man tagit på sig ett officiellt uppdrag för en lopparrangör, och dels så har man efterfrågat sällskap som man sedan bara sviker. Sjukt dåligt. Okej att man kan bli sjuk eller skadad, men då lämnar man inte återbud två dagar innan och springer loppet ändå. Tur att jag har några riktiga vänner. Till sällskap fick jag istället Lars, som ändå inte var i form för något personbästa på loppet. Han var den personen med lägst startnummer bland farthållarna.


Det här var första gången som jag njutit av att springa Göteborgsvarvet. De tidigare gångerna har magen rasat eller det har varit något annat strul. Det var sjukt roligt att springa som farthållare, även om det var lite halvknepigt ibland att hålla koll på tider och tempo och distans. Vi hade starttid 13:48 och kom i mål 16:07. Det får väl vara godkänt. Nettotiden blev 2:17:23. Ny möjlighet att pricka 2:19:59 nästa år tillsammans med Hanna.

Råkade visst hamna på bild på www.asicsstockholmmarathon.se

I lördags var det dags för Stockholm Marathon igen, ett mål som det har tränats inför under det senaste året. Jag laddade med att sitta i skolbänken på The Academy mellan klockan nio och arton under onsdag, torsdag och fredag, och på det pizza och löpning med Söder Runt på onsdagen, expot och nummerlappshämtning på torsdagen. Så det blev lite för långa dagar som uppvärmning. Lyckades dessutom få mens på fredag morgon, vilket brukar resultera i både kraschad mage och helvetisk mensverk under dag två.

På lördagen åkte vi in till stan från Jarlaberg, så vi var framme vid Östermalms IP strax efter klockan tio. Där mötte vi genast Elin, Erja och Hanna. Efter toabesök mötte vi upp den härliga gruppen löpare från Lonesome Runners. En massa kramar och pepp och kärlek från alla innan det var dags att bege sig mot startfållan. Jag hade bytt från G till H, för att kunna springa tillsammans med Hanna, Åsa, Erja och Terese. Erja tappade vi bort innan start, men träffade på henne vid Odenplan på första varvet. Som vanligt är det sjukt trångt första milen på maran. Det är svårt att hitta ett bra tempo, och få in någon form av lugn. Den nya bansträckningen via Hornsgatan kändes rätt seg redan vid Slussen på första varvet. På andra varvet kändes den på något konstigt sätt lättare. 

Vändan på Djurgården kändes i år väldigt kort, vilket var skönt. Det mesta av banan kändes faktiskt kort i år. Förmodligen för att det gick lätt, även om det kändes kvavt och varmt, och det krävdes lite fler toastopp än normalt. Lyckades hålla ett jämnt mystempo från start till mål, även om det bitvis blev lite ryckigt (syns inte i resultatlistan). Jag har någon konstig förmåga att känna mig piggare på andra halvan av loppet när de runt omkring blir tröttare. Asch. Det är för lätt. 

Jag är mer stolt över de som får kämpa sig runt, även om vi alla gjort samma resa - de där magiska 42195 meterna. Ni är bäst. 


På lördag är det dags för Söder Runt. Det blir kul.

Kärlek.