måndag 13 juni 2016

Söder Runt 2016

I början av förra veckan funderade jag på att ta över en startplats till Linköping Halvmarathon, men kändes inte helt hundra att ta det loppet en ynka vecka efter Stockholm Marathon. Jag fick tips om Söder Runt, och det lät intressant. Jag kollade med Elin om hon var sugen på att springa också. Hon skulle jobba på lördagen, men skulle hinna på kvällen. Jag kände mig fortfarande osäker, men när Elin frågade om jag kunde hjälpa henne att persa, så var det ett enkelt val, och under 66 minuter borde jag ju klara. Så, jag slängde in en anmälan i torsdags kväll. 



Kollade in väderprognosen och det såg ut att bli runt 13 grader och mulet. Blir bra med linne o långa tights då. 



Jag och Rasmus åkte upp till Stockholm på lördagsmorgonen och åkte direkt ut till Hornstull för att hämta både min och Elins nummerlapp. Nummerlapparna hämtades ut i en väldigt trevlig butik, Camp Pro, som låg i anslutning till Summit Skofabriken, där After Run skulle äga rum senare under kvällen. 

Det kan hända att det blev besök både i Sickla Köpkvarter och Nacka Forum för shopping innan kvällens aktivitet. Övernattning blev i Jarlaberg. Jag kände mig hängig under dagen och inte det minsta sugen på att springa. Känslan höll i sig tills vi kom ner till startfållan och satte igång. Lugnt och fint från start, låg mellan 6:20-6:25 på de flesta kilometerna, och kom i mål på 1:13.10. Elin persade med 4,5 minuter och jag deltog i ett av de trevligaste loppen någonsin. 



Rasmus stod på Söder Mälarstrand och skrek sig hes med ännu en skylt. Bästa supporten! 


Efter loppet blev det pizza och pers-öl. Enda minuset på detta loppet var bristen på alkoholfri öl. Istället erbjöds Vitamin Well, så köpte med mig egen alkoholfri. 



I mål fick vi en rejäl medalj - tung och snygg! Hurra! 



På söndagsmorgonen var det dags att säga hej då till Stockholm för den här gången. 
På återseende! 

Puss. 

tisdag 7 juni 2016

Stockholm Marathon 2016

.Jag och Rasmus åkte upp till Stockholm redan under onsdagseftermiddagen, för att kunna ta det lite lugnt innan lördagen. Eller lugnt och lugnt, det blir alltid typ fullt upp med nummerlappshämtning, shopping och så. På nummerlappsutdelningen på torsdagseftermiddagen var det skitvarmt ute, och ännu varmare inne i Danica-hallen, så där blev det ett ännu snabbare varv än vanligt. Jag passade på att anmäla mig till nästa års marathon bara och ta en kall alkoholfri öl från Erdinger.


I år sprang jag i korta tights, och linne med Dark Trail Runners-logga, och i sällskap av Lisa. Lisa började springa i oktober med min nybörjargrupp "Löpning från noll". Målet var att genomföra loppet utan några speciella tidsmål. Vi fick även sällskap av Emelie och Peter, som jag lärt känna genom Twitter. Emelie sprang jag tillsammans med 2014, och Peter gjorde också sitt första marathon i år. 


Vi lade upp loppet i 3,5-kilometersintervaller, eftersom det är ungefär så långt mellan vätskekontrollerna. Sjutton kontroller. I början går det att hålla räkningen, sedan börjar jag tänka på annat och släpper tänket. 3-3,5 km är ju inte så långt. Första varvet gick som vanligt toppen. På slutet av Västerbron stod familjen Holm och hejade som vanligt. Lisa fick i rättan tid support av sina päron, Nisse och barnen innan vi svängde av mot Djurgården. 


Det tar alltid emot lite att svänga ut mot Djurgården, tokvarmt sträckan mellan 20 km och halvvägspasseringen. Chansar alltid och dricker sportdryck, vatten och äter allt som erbjuds längs banan - jag vill inte bli hungrig! Efter saltgurkan kände jag lite magont, och funderade på en eventuell bajspaus vid nästa kontroll. Efter den kontrollen peppade jag igång Cissi, som fått en liten svacka där ute på Djurgården. Det är rätt dåligt med publik i kombination med backe upp och backe ner, men det gick lätt. Skönt att komma in i skuggan vid Grönan innan solen på Strandvägen. Där dök Lisas pappa upp med varsin flaska med sportdryck åt oss - toppen! Lätta vägen förbi Kungsträdgården med fantastisk publik, passade på att high five-a de barn som stod längs högra sidan nu när det började tunnas ur och de flesta tog sig fram till vänster. 

Efter Slussen stod Rasmus igen och hejade på oss, och jag fick leverans av en påse med chips. Precis vad jag behövde då. Saltet och något att tugga på gjorde att jag fick ny energi. Vid nästa kontroll mötte jag Cissi igen, och Lisa tassade iväg, så jag fick springa på lite för att komma ikapp. 

Västerbron är en lätt match även på andra varvet. Emelie och Lisa började gå och jag joggade baklänges och försökte få igång dem. Kisspauser vid var och varannan vätskekontroll pga kändes som urinvägsinfektion. Vid 35 km kom Benny på cykel och frågade hur det gick och om det var jobbigt. Inte speciellt jobbigt, mest varmt, och fittont. 

Kom ikapp en man på Torsgatan, som sprungit på 5.23 förra året, men inte trodde han skulle slå det i år. Jag sa åt honom att det bara är 4 km kvar och 40 min, så det klarar du lätt, och så joggade han iväg. Jag gissar han klarade det. 

När vi svängde upp på Sturegatan på slutet så ropade speakern ut mitt namn och att jag var den piggaste löparen han sett på ett bra tag. Det var många löpare som kom i sina finishertröjor och medaljer från mål, så det går lätt att high five-a sig fram hela Sturegatan när man kommer mot mål efter fem timmar. 

Peppade Lisa till att springa sista biten, och sedan spurtade hon mot mål inne på Stadion, och jag utbrister "Va faaaan, Lisa!" och får också spurta sista 20 meterna. Alldeles för lätt. 5h 16min 17s. 

Lättaste och roligaste maran hittills. Och bästa sällskapet. 

Peter, jag och Lisa efter målgång. Hurra! 





onsdag 27 januari 2016

Är du på normalnivå nu, Therese?

Att inte orka. 
Jag är trött på att inte orka. Jag är trött på att inte klara av något. 
Och blir ännu tröttare och mer ledsen av det. Jag är trött på tårarna. 

I måndags var jag förbi kontoret i Katrineholm, för att kopiera och lämna in det nya läkarintyget. Jätteroligt att träffa mina gamla kollegor, och att höra att de saknar mig och hur bra jag är på mitt jobb. Jag vet inte om eller när jag kan komma tillbaka. Jag vet inte om jag klarar av det. Min hjärna fungerar inte. Min kropp orkar inte. 

De som känner mig vet hur snabb i huvudet jag vanligtvis är. Hur snabbt jag lär mig nya saker. De vet även min ambitionsnivå, att vilja göra ett bra och rättssäkert jobb. Strukturerad. Högpresterande. Och jag gör det också. Fram tills för ett par månader sedan. 

Är du på normalnivå nu? 

Är jag? Är det normalt att inte kunna sortera sina tankar? Att läsa i ärenden, och inte kunna se sammanhangen? Att inte kunna hitta informationen som jag vanligen hittade på några sekunder? Att bryta ihop och uttrycka att jag inte orkar mer? Att jag inte funkar längre? Är jag på normalnivå då? 

I så fall vill jag inte vara på normalnivå. Jag vill aldrig vara på normalnivå. 

Frågor? 

Puss. 

tisdag 26 januari 2016

Tid och tålamod.

Igår var jag hos en ny läkare på företagshälsovården, eftersom den jag träffat två gånger tydligen blivit sjuk och de visste inte när eller om hon skulle komma tillbaka. Lagom uppstressade att träffa en ny och dessutom inte veta vad som ska hända. Tålamod. Mer tid.

Nästa vecka har jag tid med psykolog nummer fyra i ordningen. 

Se till att hitta en vettig samtalskontakt! 

Svårt att reda ut tankarna och känslorna utan hjälp just nu. Med det ger sig väl, med tiden. 



Puss. 

söndag 24 januari 2016

Snorigt.

Det blev inte så mycket mer skidåkning för min del. Snoret produceras i överflöd. Jag har dessutom varit sängliggandes pga totalt orkeslös. Det går bra nu....


Jag passade i alla fall på och beställde skidbyxor och ullsockor häromdagen, även om de inte kommer till användning nu. 


Jag har gjort vad jag kunnat för att åtminstone få lite frisk luft, men när till och med promenader är för ansträngande, då är det inte roligt. 


Imorgon har jag återbesök på företagshälsovården. Inte för förkylningen, men ändå. Hur fan ska det gå? 

Jag orkar inte. 

Puss.