måndag 14 maj 2007

Ur hennes dagbok...

Mitt mål är att förstå kärleken. Jag vet att jag levde när jag älskade och jag vet inget av det jag har nu, hur intressant det än kan verka, är något jag känner entusiasm för.
Men kärleken är hemsk: jag har sett mina vänner lida och jag vill inte att det ska hända mig. De, som förut skrattade åt mig och min oskuldsfullhet, frågar mig nu hur jag lyckas dominera männen så bra. Jag ler och tiger, för jag vet att medicinen är värre än själva smärtan: jag låter helt enkelt bli att förälska mig. För var dag som går ser jag allt tydligare hur bräckliga, ombytliga, osäkra, häpnadsväckande män är....
Även om mitt mål är att förstå kärleken, och även om jag lider på grund av dem som jag har gett mitt hjärta, märker jag att de män som har rört min själ inte har lyckats väcka min kropp och att de som har rört min kropp inte har lyckats nå min själ.

Om jag måste vara trogen mot någon eller något ska jag i första hand vara det mot mig själv. Om jag söker den verkliga kärleken måste jag först bli trött på all medioker kärlek jag har upplevt. Min begränsade livserfarenhet har lärt mig att ingen äger någonting, allt är en illusion - och det gäller såväl det materiella som det andliga. Den som någon gång förlorat något som hon betraktat som säkert lär sig till slut att ingenting tillhör en. Och om inget tillhör mig behöver jag heller inte ödsla min tid på att vårda det som inte är mitt; då är det bättre att leva som om idag vore den första (eller den sista) dagen av mitt liv.

Mitt liv är som bergodalbanan, en våldsam och svindlande lek, livet är att hoppa fallskärm, det är att ta risker, falla och resa sig på nytt, det är bergsbestigning, det är att försöka nå upp till toppen av sig själv, och känna sig otillfredsställd och fylld av ångest när man inte klarar det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar