onsdag 27 juni 2007

Vackra människa.

Fast det regnat fjorton dagar och jag slutat tro på sol. Fast himlen och min hud har samma färg. Och jag slutat ens försöka verka klyftig, kul och cool och november har fryst fast i ben och märg.
Fast mascaran börjat rinna och mitt hår är torrt och tunt och jag talar utav rädsla att va tyst. Och jag hört mig själv och insett att jag bara pratar strunt och egentligen bara vill bli kysst.
Om jag pendlar mellan kemiskt hög och helt naturligt låg och aldrig känt mig gråare än nu. Och om jag blundar framför spegeln så var snäll och kom ihåg. Att ni är inte vackrare än jag.
Och ifall skulderna försvann tillsammans med mitt studielån och jag är för slutkörd för att känna stress. Och ingen, ingen ringer till min nya telefon och ingen skickar ens ett tafatt SMS.
Och ifall halsen är den enda del av kroppen som är torr och spårvagnskontrollanterna har haffat mig igen. Och mitt kärleksliv är reducerat till att surfa porr och jag börjat kalla katten för min enda sanna vän.
Fast jag tappat tron på lyckan, på mig själv och alltihop och inte har varit kär sen 03. Och om jag stångat väggar tills jag fallit blödande ihop är ingen av er vackrare än mig.
Om jag skyller allt på andra när jag vet att jag har fel och skolkar från min tjänst som ALU. Och jag pantat både stolthet och varenda ägodel. Är ingen av er vackrare än jag.
Om David Hasselhoff bedyrar: "Skönhet kommer inifrån" med armarna om sin plastikopererade fru. Och varje ord av uppmuntran känns mera som ett hån är ingen av er vackrare än mig.
Om jag vaknar mitt i natten av en strid och stilla gråt och är rädd för mörkret fast jag fyllt 24. Och jag viskar ut i tystnaden ett meningslöst förlåt, är ingen av er vackrare än mig.
För precis som med det mesta så är skönhet relativ, det handlar mest om ljus och perspektiv. Och även om det ine kan förändra nånting nu är ingen av er vackrare och du är inte vackrare och ni är inte vackrare än mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar