måndag 14 juli 2008

Dig som aldrig blev.

Det känns som att jag inte borde sörja.
Varför sakna nåt man ändå aldrig får?
Som en saga som man aldrig låter börja.
Som en gäst vid dörren som aldrig knackar på utan vänder om och går.
Som en känsla av en dröm man inte minns.
Som att bränna upp en oskrapad lott.
Som att längta efter nån som inte finns.
Som att stå på perrongen utan biljett och vänta på ett tåg som redan gått.
Som att fråga när man inte tänker vänta på nåt svar.
Och allt jag hade förut finns ju fortfarande kvar.
Bara fortsätt vara det vi alla en gång var.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar