fredag 8 januari 2010

Pang!

Så lätt att bara falla. Pladask. Ibland kan jag ju ifrågasätta det. Är det värt att få bort alla ups and downs? Det krävs oändligt mycket arbete för att komma till någon sorts harmoni med livet. Varför kan jag inte bara vara som alla andra o bara vara upp och ner, reagera på allt som sker med t.ex. ilska eller glädje. Varför nöjer jag mig inte bara med det lilla. Jag vill inte ha det så. Så enkelt är det. Och då får jag helt enkelt bara acceptera det här. Ta itu med mina svackor när de kommer. Min beroendeproblematik har gått sådär med. Jag klarade ju fyra dagar förra veckan. Jag har inte orkat börja om sedan dess. Imorgon kanske är en bra dag. Alla dagar är egentligen bra, det enda som krävs är en närvaro från min sida i allt jag gör. Idag fick jag känna på någon annans bekräftelsebehov. Jag borde ju veta bättre. Men men, det är bara att börja klättra uppåt igen. Det känns som att någon hänger i mina ben när jag försöker. Tungt, så tungt! Men skam den som ger sig.

1 kommentar:

  1. Tänk på att för varje gång man faller och orkar sig upp så blir man lite starkare. Även om det är en klen tröst så är det ju det hårda arbetet som lönar sig i längden. Ta hand om dig.

    SvaraRadera