lördag 27 februari 2010

Jag är såld. Så jävla såld.

Lördagsmorgon. Jag hade lagt både min Garmin och iPod på laddning över natten. Klockan var laddad och fungerade när jag satte igång den. Den hittade till och med satelliter redan någonstans här inne, så jag slapp stå utomhus och vänta i 3-10 minuter - BRA! När jag satte igång iPoden insåg jag att batteriet var laddat, men att alla låtar var borta. Mindre bra kanske, men det var väl inte meningen att jag skulle ha någon musik i öronen. Det mest fantastiska är att jag inte ens blir irriterad över en sån sak längre, för det finns ju ingen slump. Jag försökte komma överens med mig själv om vilken runda jag skulle ta idag.

4 km, snö, halkigt, öde eller 6 km, grus, hårt och trafikerat.

Det blev den öde rundan. De första stegen här utanför huset kändes instabila och det var rätt halt, men med långsammare tempo blir det lättare att hålla sig på benen. Jag funderade längs vägen om jag skulle springa bara runt Gersnäs eller ut mot Karsudden idag, eftersom jag inte visste hur snöigt, geggigt eller oplogat det var där. Men va fan! Det är väl bara att chansa, och vända om det inte fungerar. Det gick fint. Även om min kondition inte känns i närheten av på topp, så dök ingen tanke upp om att sluta springa. Det dök nog inte upp speciellt många destruktiva tankar alls. Fan så skönt att inte behöva ha den där inre konflikten. Årets första runda UTOMHUS är avklarad. Underbart! Jag som började ifrågasätta häromdagen om jag verkligen är såld på löpning. Det är jag. Verkligen.

Snöklädda landskap. Snön och isen som knarrar mot skosulorna. Andning. Hållning. En fot framför den andra. I love it!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar