söndag 21 mars 2010

Helt okej för att vara otränad!

Det är en obeskrivlig känsla att kunna springa. Ganska långt dessutom. Gårdagens kortrunda efterföljdes av en lite längre idag. Närmare bestämt 11,36 km (enligt garmin-klockan på min arm). Skönt, så förbannat skönt! Och löpsteg, endast löpsteg under dessa kilometer!

Som vanligt när jag springer så arbetar jag med mig själv och mina tankar. Dels motivationen till att inte ge upp och sluta springa. Hur mycket motivation som krävs varierar från tillfälle till tillfälle, och det är svårt att veta innan hur löprundan ska kännas. Ibland kan det kännas tokbra innan, men resulterar i enbart obehag. När det känns som löplusten inte finns alls kan löpturen bli helt fantastisk. Olika dagar kräver olika mycket motivation. Ibland behövs motivationen att bara ta sig ut genom dörren, andra dagar motivation till att inte sluta springa, andra nästintill ingen extra motivation. Känslan av att klara av saker, att ta det där extra steget, den där extra kilometern eller den där extra rundan är också obeskrivlig.

Det är fantastiskt hur tankarna styr. Fokusera på ett ställe som gör ont, och klart som fan att det gör ont där. Fokusera på någon annan kroppsdel och det gör inte ont där fokuset var innan.

Jag valde en längre runda idag, som ansluter till min vanliga milrunda. Vid flertalet ställen kan jag välja att vika av och springa den ena eller andra vägen som blir kortare resp. längre. Det är också en utmaning i sig som kräver viss motivation. Att välja den sträckan som är lite längre. Men jag hade någonstans siktet in på mer än en mil, så det var egentligen inte så svårt. Och jag har bestämt mig nu.

Jag är mer än nöjd. Siktet är inställt.

1 kommentar:

  1. Duktigt! Över milen. Jag är sugen på att komma igång att springa, måste bara inhandla mig ett par löparbyxor först.

    SvaraRadera