söndag 4 april 2010

Hinderlopp.

Så här står det på marathon.se om svårigheterna med hinderlopp:
I ett hinderlopp över 3000 m ska man 35 gånger passera över 91,4 cm höga bockar för män och 76,2 cm för kvinnor. Sju av dessa är försedda med en vattengrav. Eftersom löprytmen hela tiden störs så är det svåra att hålla en jämn fart. Räkna med att bli rejält blöt i vattengraven och att du flera gånger under loppet riskerar att få en aning negativa tankar. En svårighet kan också vara att avfärda alla förståsigpåare som undrar varför du ska springa hinder – men de har antagligen aldrig vågat prova själva – så lyssna inte!

Vardagen kan ibland kännas som att springa ett hinderlopp, där det finns både fasta och oväntade hinder som dyker upp när man minst anar. Vissa saker kan spåra ur, vilket oftast resulterar att man blir rejält blöt när man landar med ett magplask i vattengraven. Och det där med negativa tankar. Jag råkade ut för ett oväntat hinder i tisdags när jag skulle ha min lunchklass. Då kom en oanmäld regionchef på klassbesök. Hade jag inte varit stark nog hade jag lätt kunnat få ett psykbryt och skippat att ha klassen medan hon var där, för hon är ju så mycket bättre än mig på det där. Men istället tänker jag att jag är bra på det jag gör, och jag kan bara göra mitt bästa. Och det är bara jag som vet vad jag ska säga, och det är på mitt sätt. Så, inget psykbryt, lät mig inte påverkas speciellt mycket av att hon var där., men ändå ett hinder, ett hinder som påverkar tankarna och gör att jag behöver tänka till och reflektera.

Jag gör mitt bästa, och ingen är bättre än mig på att vara jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar