fredag 14 maj 2010

Att ta ansvar.

Alla människor möts av fler eller färre problem. Vissa tycks mötas av problem hela tiden. Men det är inte problemen i sig eller hur vi lyckas lösa problemen som är huvudsaken. Huvudsaken är hur vi väljer att reagera på de problem som uppstår. Vi har två val i problemsituationer. Antingen så reagerar vi på det som händer och startar en spiral av negativa tankar. Eller så väljer vi att göra motstånd mot vårt begär att reagera. Det finns ett invant beteendemönster att vi ska reagera när någon eller något gör något emot oss. Det dyker upp en hög med ursäkter till att vi reagerar på ett visst sätt, istället för att vi tar ansvar för vår egen reaktion.

När vi föds har vi noll ansvar. Vi växer upp och det är någon annan som förväntas ta ansvar för det vi gör tills vi blir runt 18 år, då det är dags att kastas in i vuxenvärlden och helt ta ansvar för sitt eget liv. Det som blir beror på mig. Det är jag som bestämmer hur mitt liv ska bli och se ut. Det jag inte gillar är det upp till mig att förändra. Och är jag inte mogen för förändring så är det upp till mig att acceptera det som är. Det är mitt ansvar att se till att mitt liv blir som jag vill att det ska bli. Det är ingen som hindrar mig till någonting, förutom jag själv. Det finns människor i min omgivning som vill kasta över sitt eget ansvar på mig. Jag tar inte emot den där apan, som vill klättra över från din axel till min.

Jag vet att alla val får konsekvenser. Jag skyller inte på någon annan. Allt är upp till mig. Precis allt som jag vill ska hända är upp till mig att se till att det händer. Mitt eget ansvar. Precis som mitt eget mående.

Vad är det som stoppar oss från att njuta av våra liv?

3 kommentarer:

  1. Käre konsulent :-)

    Hur länge är du kvar i lokalen på tisdag? Jag kommer garanterat inte hinna till vägningen halv fem, men hoppas vara i stan till halv sex och komma och väga mig efter mötet, om det är okej? I annat fall tänka jag om du är kvar i lokalen efter mötet, om jag kan komma förbi i så fall och se om du är kvar?

    SvaraRadera
  2. Mycket klokt,
    det är så lätt att gömma sig bakom någon och att ta ansvar är ju också att utkräva ansvar av andra.

    Har du läst Ann Heberleins bok "Det var inte mitt fel -om konsten att ta ansvar". Den är provocerande, men bra. För mig tillförde den dimensionen -mäsnkligt och personligt värde och hur/varför det är viktigt att skilja åt.

    Alla har samma mänskliga värde, men vårt personliga värde sätts med våra handlingar.

    SvaraRadera
  3. Kan utvecklande reflektion uppstå utan impulsiv reaktion, frågar jag mig...

    Jag skrev världens längsta kommentar, sedan råkade jag trycka "bakåt" och allt försvann. Jag ser din poäng, men håller inte med dig i alla avseende.

    Vi får ta ett snack nästa gång vi springer på varandra :)

    SvaraRadera