tisdag 11 maj 2010

Att välja en fantastisk dag.

Dagen blir verkligen vad man gör den till. Jag hade bestämt att den här dagen skulle bli fantastisk och tro fan att den blev det. Jag åkte ner till lokalen igår kväll och förberedde det mesta inför dagens lektioner, och jag sov i alla fall sex timmar inatt. Första lektionen gick bra. Jag sa åt mina stackars medlemmar att det värsta med att stå där framme och hålla låda är att alla ser så granskande och sura ut. De log nog resten av lektionen, mellan skratten. Fantastiskt! Sedan blev det en kaffe på byn med världens bästa innan lunchklassen. På lunchklassen ramlade utbildningsavdelningen (Ullis) in och gjorde en kontroll. Två ynka medlemmar var på lektionen, men jag lyckades ändå få den till att bli trettio minuter. Ullis hade inte nåt att gnälla på - bra där! Hon, den där tjejen som fullkomligt avskydde och undvek att prata inför en massa folk, stormtrivs med att jobba som ViktVäktar-konsulent! Konstigt det där! Eftermiddagsklassen gick också bra, även om det var rätt lungt med folk. Jag får ju trots allt det jag behöver.

Kvällens infall blev att springa en kort liten löprunda i lugnt tempo, eftersom jag fortfarande har en förkylning i kroppen. Och den verkar inte vilja ge med sig. Fick dragsällskap på cykel. Första kilometern gick lite väl fort, och jag kände att det här tempot kommer ju inte gå att hålla hela rundan. Men det gick en kilometer till. Och en till. Och en till. Sedan kommer jag till det där valet att svänga hemåt och få ihop sex kilometer, eller svänga mot Djulö och få ihop tio kilometer. Det blev den längre. Och tempot? Bara att springa på. Fantastiskt. Underbart. Fick frågan hur benen kändes. Jag känner inga ben. Jag känner friheten. Friheten att kunna välja att springa i önskvärt Marathon-tempo eller inte. Och jag ser ju inte ens trött ut.

Den här rundan var precis vad jag behövde efter fredagens hemska fyra kilometer. Nu ska jag sova och ladda inför morgondagens ViktVäktar-dag i Norrköping!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar