söndag 9 maj 2010

Tystnaden.

Jag har aldrig tyckt om öde byggnader. Där det knakar i väggar och golv, och där jag inte har någon koll på vad som gömmer sig bakom stängda dörrar. Igår när jag var i Flen cch plockade upp mina grejer och möblerade lokalen inför nyöppningen så fokuserade jag på hur tyst och lugnt och skönt det var där, med knarrandet och ovissheten. Det har inte hänt någonting med öde byggnader. Det jag funnit är en inre frid. Ett lugn i mig själv. Den dagen det händer något så finns det ett syfte med det. Att gå runt att vara rädd i en öde byggnad är att oroa sig för framtiden, dvs det som kanske kan hända. Någon uttryckte det där med mörkrädsla så bra. Jag var också mörkrädd förut. Jag ser ju nästintill ingenting i mörker, så varför vara rädd, det är ju ingen som ser mig heller! Jag njuter av tystnaden. Och mörkret.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar