torsdag 3 juni 2010

Kollektiva massan.

Vårt samhälle är uppbyggt av olika lagar och regler, både skrivna och oskrivna. De här så kallade ramarna som man bör hålla sig inom, för att inte vara annorlunda och sticka ut. De skrivna lagarna är till för att den kollektiva massan ska veta hur vi inte ska göra, och gör vi någonting som inte stämmer överens med de skrivna lagarna och reglerna så ska vi straffas. Vilket den kollektiva massan inte tycker är fel, för straff ska vi ju ha om vi gör någonting som inte är rätt enligt lag.

Sedan har vi de här oskrivna lagarna och reglerna, som att man inte går före i kön och man väntar på sin tur osv. Här kan straffet i värsta fall bli en ond blick eller en ilsken kommentar eller något sånt.

Sedan finns det också de här ramarna som vi formas in i. De här med att vi ska ha ett jobb (som vi helst inte ska trivas), ett hus (som vi egentligen inte har energi till att sköta om), lån (som vi egentligen tycker är lite väl dyra), 2,3 barn, och pengar så att vi kan betala lån, hyra, bil, mat och gärna ha råd att konsumera när vi inte kan finna lyckan i det vi redan har. Då är allt frid och fröjd, det är vi inom ramarna.

De flesta jag pratat med har nog frågat sig någon gång om det är så här livet ska vara. Jobba 40 timmar per vecka, sova bort 1/3 av sitt liv osv...

Jag vet inte. Ska det vara så? Eller är det så vi ska vara för att kunna accepteras av den kollektiva massan...?

Vad händer då om någon sticker ut?

I de där med skrivna lagar och regler är det inte så svårt att lista ut vad som händer. Den som sticker ut, och gör det som är fel skall straffas. Och grunden i detta straff grundas i rädslan hos en kollektiv massa.

I de oskrivna reglerna får man också räkna med att straffas om man sticker ut. Även om den här bestraffningen sker på en mer oskriven nivå, icke mätbar. Glåpord, blickar, tankar osv.

Och nu till det känsligaste, det där med att sticka ut från vårt sätt att leva. Vi som inte skaffat barn och så än, kan ju ganska lätt börja fundera på om det verkligen är meningen att göra det. Om det är meningen att vi ska ha barn, familj, ett jobb vi inte trivs med, hus och lyckosökandet i konsumtion. Då kan vi fråga de som redan är inne i ekorrhjulet och snurrar, den kollektiva massan, eller så kan vi fråga oss själva. Den lätta vägen är att bara ge sig på det där som alla andra gör. Det är ju så himla mycket lättare att bli accepterade om man bara gör som alla andra gör.

Jag frågar mig själv ibland om hur jag ska orka vara med ena foten utanför ramarna. Att sticka ut medför att jag blir motarbetad och ifrågasätt. Orkar jag det?

4 kommentarer:

  1. Det ska inte vara så... Klart att man ska få sticka ut. Man kan tycka vad man vill om lagar och bryter man dem så straffas man, oavsett vad man tycker om dem. Det är lite tungrott att komma ifrån. Det är nog en ganska lång process att komma ifrån det.

    Men att sticka ut i vårt sätt att leva ska inte straffa sig.

    Ramarna suger, ekorrhjulet likaså. Från en som fortfarande är där...

    Och kom ihåg, att så länge som du inte själv motsätter dig det så kommer du ALDRIG att vara ensam! Det ska jag se till!

    SvaraRadera
  2. Individer har värderingar, grupper har normer och organisationer, företag och länder har kulturer. Kulturer och normer motsvarar väl dessa ramar eller ekorrhjul du beskriver? Enda sättet att förändra kulturer och normer är att starka individer med starka och kloka men avvikande värderingar påverkar andra människor och på sikt även normer och kultur.

    Den svenska helylle villa, Volvo och vovve bilden håller nog trots allt på att förändras, även om den fortfarande dominerar. Men klart att det behövs fler som vågar stå för sina värderingar, som du verkar (vilja) göra. Och vad är det man ska orka egentligen, antingen att vara oärlig mot sig själv eller anpassa sig till andra.

    Är du ärlig mot dig själv i första hand, får du mod att också vara ärlig mot andra. Är man öppen och ärlig med vem man är och vad man står för (värderingar), så behöver man inte bli ifrågasatt för det finns inga frågor att sätta ;)

    Stå på dig men glöm inte bort vad du står för, det finns inget självändamål i att ha en fot utanför ramarna.

    SvaraRadera
  3. Marathon-Skalman4 juni 2010 00:28

    Jag tror det är den klassiska avundsjukan som för att den stora massan vill att man ska vara innanför ramarna. Man ska minsann ha det lika besvärligt. Man måste ha skrikande barn på nätterna, som man skjutsar till skolan innan man beger sig till jobbet man inte får trivas med.
    Men självklart är det inte alltid man väljer sin situation heller. Att skaffa barn och jobb m.m. kräver en del förutsättningar. Bara man inte bygger dessa förutsättningar på luft kan det säkert finnas en bra tillvaro "inom ramarna". Att i brist på rätt förutsättningar välja att "sticka ut", och vänta på rätt tillfälle (om det nånsin dyker upp), är en styrka som jag hoppas att fler hade!! Åtminstone i den mån man själv kan bestämma.

    SvaraRadera
  4. Mycket klok text och kommentarer. Bara du sätter ramarna. Normen är din.

    SvaraRadera