lördag 31 juli 2010

De där tankarna som borde stanna i en privat dagbok.

Jag blir så fruktansvärt rastlös, det kryper i kroppen på mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Eller jo, det vet jag. Det är då jag behöver ut och springa, det är då jag behöver träning, skötsam kosthållning, eller bara lite meditation och fokus på nuet. Men istället så blir jag sur och irriterad på allt och alla, varje liten kommentar vänder sig i mitt huvud och blir till en gigantisk småsak. Jag var på Ikea igår, och jag var nog världen sämsta sällskap, jag sa inte ett ord och var alltmänt anti och less. Sedan sitter jag hemma och blir irriterad över att jag behöver städa, men inte gör det. Och frustrationen bara växer och växer. Men jag gör inget. Jag bara fortsätter älta samma skit om och om igen. Och så blir jag elak. Jag vill bara be alla fara åt helvete, som att det är deras fel att jag mår som jag mår. Men det är faktiskt i mitt huvud. Jag kanske behövde en kram igår, men istället så fick jag ett surt och grinigt bemötande från någon som var på minst lika dåligt humör som jag, vilket gjorde att jag bröt ihop istället. Imorse ringde mormor och sa att min cykel blivit stulen utanför hennes hus. Jag svarade "Bra, då vet jag", för jag orkar inte reagera, vad är det förresten att reagera på egentligen? Kan jag göra något åt det? Jag är inte min cykel. Det var väl någon annan som tyckte att den behövde den mer än jag. Förmodligen en totalt ansvarslös människa, som säkert var berusad och idag ligger bakfull och skyller på alkoholen istället för att ta eget ansvar. Mormor såg min cykel som sitt ansvar eftersom den stod parkerad utanför hennes port. Mig spelar det inte så stor roll. Det är ju bara en cykel. Bara ännu ett typiskt exempel på konsumtionssamhället. Skäll ut mig för en cykel. Cykeln lider inte av att bli stulen. Jag lider först när jag reagerar över det. Nu är det som det är. Jag hittade för övrigt cykeln ett par hundra meter bort slängd på en bil, så det var ju inte svårare än att bara gå bort och hämta den. Sånt här är bara tröttsamt. Hur folk kan känna så mycket känslor över saker och fullkomligt skita i sitt eget och andras mående.

Vem fan bryr sig om en cykel eller om tvåtusen kronor när jag eller du inte finns mer?

Jag får psykbryt av det här. Ge mig en kram bara. Mer behöver jag inte ha.

2 kommentarer:

  1. Skulle ge dig en kram om du var nära mig. Du får en i tanken i stället.

    SvaraRadera