fredag 30 juli 2010

Om behov = begär.

Jag är ju dum i huvudet om jag slutar springa efter Marathon. Jag längtar inte ut, jag har glömt bort hur skönt det är och hur mycket jag behöver det. Jag kan inte ens erinnra mig om att det skulle vara varken roligt eller stimulerande att vara ute och springa. De enda minnen jag tycks ha är hur jobbigt, tungt och svettigt det var. Någon befriande känsla eller avkoppling kan jag inte ha något minne av. Men en dag kanske jag är där igen, när jag tar mig ut och gör det bara. Jag tyckte mer om att nöta min morgontimme på crosstrainern och köra mina marklyft och latsdrag. Nu är jag inte ens där. Jag skapar en massa hinder i mitt huvud. Och jag har huvudvärk. Jag vet att de där dagarna kommer, eller de är ju egentligen här och nu, men jag gör inte det jag ska. Och jag vet att jag mår bra när jag gör det jag ska. Men jag gillar väl samtidigt att plåga mig själv, så jag får väl göra det en stund. Det är ju trots allt fredag.

"Man vet hur man ska göra, men man gör det inte!"
Det är väl inte undra på att världen ser ut som den gör. Nästan hälften av svenskarna är överviktiga, och det är inte för att vi tittar på TV eller sitter framför datorn. Det är för att vi äter för mycket. Men skyll gärna på tabletter, p-piller, sprutor och så vidare. Jämför vikten på en tablett och viktuppgången - rimligt? Nä. Lagra vätska? Ja, men hur mycket och hur länge?
Jag kan bara bli så jävla trött på mig själv att jag inte prioriterar min kropp och hälsa bättre, och stoppar i mig en massa skräp som kroppen egentligen inte behöver. Vad bra det vore om man behovet och begäret var det samma. Matransoneringar kanske vore en idé. För vi kan ju inte ens ta ansvar för de kroppar vi får till låns. Konsekvenser som vi inte tycks orka bry oss om. Det händer ju inte oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar