onsdag 23 mars 2011

Hur mycket ska jag acceptera?

Det finns få människor som får mig att reagera och bli irriterad och förbannad. En av dem är min farmor. Vi spenderade sex veckor i Australien för ett antal år sedan (typ 10), där vi hälsade på hennes dåvarande mans syster. I min farmors bild av verkligheten finns bara hennes bild och alla andras bilder av verkligheten är fel, totalt fel. Visst, hon är säkerligen en stark själ som står upp för sina värderingar och åsikter och allt som är på hennes sätt är rätt, men någonstans blir det för mycket.

Sex veckor i Australien inleddes med att vi blev osams på flyget på vägen dit, vilket ledde till att farmor, hennes exman + svägerska då endast pratade finska under de första tre veckorna. Jag kan inte mer än typ säga mjölk och lampa på finska, så det går ju att räkna ut med lillfingret hur roligt det blev att umgås med dem. Detta slutade med att pappa fick ringa och (för en gångs skull) säga ifrån till sin kära mor.

Jag har blivit bra på att hantera dessa möten med min farmor, genom att undvika att säga emot eller orka yttra mig, för det leder bara till någon sorts konflikt där hon aldrig ger sig i alla fall. Jag behöver inte längre ha rätt, men det behöver hon.

I morse bakade jag och Dragana tårta medan pappa var på sjukhuset, och när farmor nu kom på eftermiddagen och skulle fika och såg att det bara stod sockerkaka på bordet så vänder hon sig mot D och frågar med inte vänligaste tonläget "Varför har du inte bakat nåt?", var efter jag såklart råkar säga "Vad spelar det för roll?". Tårtan dukas i alla fall fram och farmor kommenterar att den är ful och bakad med fel sorts vispgrädde (36% istället för 40%). Och någonstans där i argumentationerna för grädden så borde jag faktiskt veta att vispgrädde ska vara 40% för att jag är kock, och att jag alltid är uppkäftig, och att jag är och alltid har varit elak. Jag skippade kommentaren om att hon är en bitterfitta, tackade för mig och gick hem. Och så reflekterar jag. Vad gör att reaktionerna uppkommer?

Hur mycket skit ska jag behöva ta?
Hur mycket skit ska D behöva ta?

Någonstans känns det inte som vissa beteenden är acceptabla.
Eller ska jag bara acceptera att hennes bild av verkligheten inte är som min. O att hon vägrar bli medveten om att vi har olika bilder av verkligheten.

1 kommentar:

  1. Jag skulle inte ta det där en sekund - spelar ingen roll om man är släkt eller inte.

    Kan man inte vara normalt artig förtjänar man ingen tårta, det gäller för alla.

    SvaraRadera