torsdag 1 september 2011

När planering krockar med verklighet.

Att leva i en planerad, strukturerad och inrutad tillvaro fungerar bra, så länge ingenting oförutsett inträffar. En av många saker jag lärde mig med min träning inför Stockholm Marathon var att lära mig att hantera det ofrånkomliga, och att jag inte kan planera allt, eller hur väl jag än planerar, så blir det ändå inte som jag tänkt mig.

Samtidigt som det krävs att jag planerar min väg för att nå mina mål, så behöver jag besitta förmågan att hantera motgångar. Någon sa till mig när jag hade anmält mig till Marathon att "okej, det är ett år dit, räkna med att vara skadad minst en månad, blir det mindre är det bonus.". Jag var nog hos sjukgymnasten med mina ben någon gång varje vecka under sista halvåret innan loppet, samtidigt som jag lärde mig att välja andra vägar än den jag bestämt mig att ta från början. Det är lätt att fastna i tankarna om att jag inte kan springa så långt jag vill, eller som nu när jag har hål i huvudet, inte kan springa alls, eller inte borde springa alls på ett par dagar. Istället frågar jag mig själv vad jag kan göra. Det gick alldeles utmärkt att träna på gymet igår, dock att jag fick välja en annan magträningsövning eftersom jag inte kunde ligga på rygg med huvudet mot golvet, men det gick ju bra det också. Under marathonträningen kunde jag träna kondition på cykel eller crosstrainer istället, även om det inte blev samma typ av träning, så blev det ändå träning.

Förra året var jag anmäld till Oxelöloppet, men ett par dagar innan åkte jag på en dunderförkylning. Acceptera det jag inte kan eller vill göra någonting åt, som om jag själv har valt det.

Att fokusera på det jag inte kan göra, gör att ingenting blir gjort. Att flytta fokus till möjligheter och vad jag faktiskt kan göra, gör att jag kommer någonstans, även om vägen blir en annan.


1 kommentar:

  1. så himla sant. behöver jobba på det. att se möjligheter.

    SvaraRadera