fredag 13 april 2012

Det är så lite som håller mig kvar.

Du behöver väl inte tänka på vad du stoppar i dig, du som tränar så mycket. 
Du behöver väl inte tänka på vad du äter, du som är så smal. 
Det är skillnad mellan att ha en tränad kropp fullproppad med skräp och en tränad kropp matad med näringsrik och bra mat, om inte på utsidan så i alla fall på insidan. Under april månad är mitt mål att inte äta det skräp som jag i normala fall har en förmåga att trycka i mig ohyggliga mängder av. Detta kan vara lösgodis, chips, choklad, kakor, bullar - sånt med hög energitäthet (mycket energi  i förhållande till mängden). Syftet med målet är dels att se om jag klarar av det, men också att bryta invanda beteenden gällande det där onödiga ätandet.

Jag är på dag 13 av 30 nu. Första veckan fokuserade jag bara på att sköta maten och inte träna, mer än att komma utanför dörren minst en gång varje dag. Under första veckan inträffade påskhelgen, och det var en stor utmaning. Ett par dagar innan pratade jag med min mamma i telefon och hon sa att hon inte ätit godis hittills under året, vilket ledde till en tanke om det kanske inte skulle finnas något godis hos henne under påsken.
"Karaktär, Therese!" 
var det svar jag fick på frågan om hur det skulle gå för mig under påskhelgen. Det erbjöds godis, cheesecake (som jag hade bakat), öl, vin. Karaktär, Therese, karaktär ekade i mitt huvud. Sedan tidigare vet jag också mycket väl vad som händer om jag tar en godisbit. Det blir garanterat en till, och en till. Jag tog en ostbit till istället. I runda slängar är det ungefär lika mycket energi i 100g godis som det är i 100g brie - vad är lättast att äta, 10 bitar eller 100g ost? Och vad mättar längst?

Det gick ju fint det där, men det svåra är inte vad jag väljer att äta eller inte äta. Det svåra är det sociala, att sitta bredvid och titta på när tio andra äter cheesecake, eller när chipsskålen och ölen åker fram vid TV:n på fredagskvällen. Eller det där lördagsfikat hos mormor som prompt ska påpeka om löjligheten att tacka nej till bullen. Och det där att godis och löpning på något konstigt sätt hänger ihop. Kakorna som kan fungera som energi vid långpass fick ersättas med finn crisp - minst lika gott efter femton kilometer vill jag lova.

Och på tal om löpning bestämdes att vecka två skulle fokus, utöver mat, även ligga på att komma igång och springa igen, och det ordentligt. Här är jag nu, dag sex av vecka två, med tre löprundor bakom mig och långa sådana också, för att vara mig och i den form jag är i nuläget. Jag är sjukt nöjd över att ha klarat av tre rundor på över en mil (16,5, 12,1 och 20 km) under den här veckan. Mest nöjd är jag över att det faktiskt har känts skönt att springa igen, verkligen skönt!

Nu ska jag överleva de resterande 17 dagarna av den här månaden. Påsk och PMS är avklarat. Vem vet vad som väntar....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar