onsdag 2 januari 2013

På andra sidan.

Jag önskar ibland att jag kunde krypa in under skinnet och uppleva saker från någon annans synvinkel. Att känna de där känslorna, eller att tänka de där tankarna. Att få veta vad som händer där inne. I mitt huvud och i min kropp kryper det runt en hög med destruktiva tankar och känslor sedan en tid tillbaka. Visst, de kommer och går, men de kommer ganska ofta numera. Jag gillar dem inte, vilket gör att de växer sig starkare. Som att muta ett monster med små, små köttbitar, så att det bara kommer tillbaka och vill ha mer. Mer och mer hela tiden. De här destruktiva tankarna och känslorna gör att jag blir en mindre trevlig människa att umgås med. Ond spiral med destruktiva tankar, som leder till dåligt samvete och fler tankar. Till slut duger jag inte. Inte för någon. Jag blir en skärva av den där vasen jag var en gång. Och då har skärvorna blivit så många och så små att det blir svårt att både hitta dem och limma ihop dem igen.

Men å andra sidan, jag har gjort det förr. Jag har lyckats leta upp bitarna, en efter en, börjat limma, rasat ihop, börjat om, byggt upp, rasat lite mindre, fortsatt byggandet, och slutligen varit en skör vas, men som trots att verkade fungera. Så jag vet ju att det går. Vad behöver jag för att ta mig dit igen? För att tillåta mig själv att växa och bli den perfekta varelse jag förtjänar att vara?

Kärlek.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar