lördag 7 juni 2014

Stockholm Marathon 2014.

Lätt blodad tand efter Göteborgsvarvet, fick jag i något svagt ögonblick anledning att leta efter startplats till årets Stockholm Marathon. Sex veckor med kontinuerlig träning inför Göteborgsvarvet, då borde jag väl klara en mara också två veckor senare? Emelie hade ett gäng med negativa erfarenheter efter Women's Health Halvmarathon och Göteborgsvarvet, och var inte speciellt sugen på att springa maran, trots att hon var anmäld och allt. Så...

OM jag får tag i ett startbevis så joggar jag med dig?

...och så blev det. 
På måndagen annonserade jag ut på Facebook att jag vill ha en startplats, på tisdagen hade jag startbeviset i min hand och på onsdagen åkte jag och Rasmus upp till Stockholm. Jag hämtade ut min nummerlapp på torsdagen och Rasmus letade även han efter startplats och fick tag på en på fredagen. På lördagen stod Rasmus utklädd i startled E redo att starta, medan jag och Emelie höll ihop i sista startled. Vi tar oss runt. Det fick bli målet. 


Vi joggade på bra första milen, med uppehåll för kisspaus redan efter drygt nio kilometer. När vi precis skulle gå in på andra varvet började täten närma sig mål. Det är inte roligt med magont och håll efter 17 km, när man vet att det är 25 km kvar. Vid halvmarapasseringen var vi nog båda mer eller mindre redo att ge upp. Då kom Jennifer, som agerade farthållare, ikapp oss och såg till att vi kom igång igen. Kämpa, kämpa, kämpa. Ena foten framför den andra. Vid andra passeringen vid Slussen funderade vi på att meddela Rasmus att vi förmodligen hade minst en och en halv timme kvar (10 km), men sedan tog vi tag i det igen och joggade Västerbron även på andra varvet. Man vet att man är hyffsat ensam om att springa när folk runt omkring konstaterar "Kolla, nu kommer två som springer!". Vid Centralstationen blev Emelie förbannad, och fick upp en jävla fart. Det kändes skönt att kunna trycka på lite efter att ha lunkat och gått och vartannat i 37 km, och att benen kändes lätta dessutom. De fem sista kilometerna var den här gången de lättaste för min del. Vi kom i mål på 5h och 27min efter en rejäl spurt inne på Stadion. Till skillnad mot Stockholm Marathon 2010 var det här allt annat än njutning, men nu har jag även fått den erfarenheten av att ta mig runt. Det var skitkul att springa med sällskap, och om man kollar filmklipp och bilder från loppet så är jag och Emelie tillsammans på alla. Så gulligt så. 

Jag hoppas att jag bidrog till att Emelie fick en mer positiv upplevelse av att springa lopp efter det här, och att jag ser henne även nästa år på startlinjen till dessa galenskaper. Tack! 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar