tisdag 7 juni 2016

Stockholm Marathon 2016

.Jag och Rasmus åkte upp till Stockholm redan under onsdagseftermiddagen, för att kunna ta det lite lugnt innan lördagen. Eller lugnt och lugnt, det blir alltid typ fullt upp med nummerlappshämtning, shopping och så. På nummerlappsutdelningen på torsdagseftermiddagen var det skitvarmt ute, och ännu varmare inne i Danica-hallen, så där blev det ett ännu snabbare varv än vanligt. Jag passade på att anmäla mig till nästa års marathon bara och ta en kall alkoholfri öl från Erdinger.


I år sprang jag i korta tights, och linne med Dark Trail Runners-logga, och i sällskap av Lisa. Lisa började springa i oktober med min nybörjargrupp "Löpning från noll". Målet var att genomföra loppet utan några speciella tidsmål. Vi fick även sällskap av Emelie och Peter, som jag lärt känna genom Twitter. Emelie sprang jag tillsammans med 2014, och Peter gjorde också sitt första marathon i år. 


Vi lade upp loppet i 3,5-kilometersintervaller, eftersom det är ungefär så långt mellan vätskekontrollerna. Sjutton kontroller. I början går det att hålla räkningen, sedan börjar jag tänka på annat och släpper tänket. 3-3,5 km är ju inte så långt. Första varvet gick som vanligt toppen. På slutet av Västerbron stod familjen Holm och hejade som vanligt. Lisa fick i rättan tid support av sina päron, Nisse och barnen innan vi svängde av mot Djurgården. 


Det tar alltid emot lite att svänga ut mot Djurgården, tokvarmt sträckan mellan 20 km och halvvägspasseringen. Chansar alltid och dricker sportdryck, vatten och äter allt som erbjuds längs banan - jag vill inte bli hungrig! Efter saltgurkan kände jag lite magont, och funderade på en eventuell bajspaus vid nästa kontroll. Efter den kontrollen peppade jag igång Cissi, som fått en liten svacka där ute på Djurgården. Det är rätt dåligt med publik i kombination med backe upp och backe ner, men det gick lätt. Skönt att komma in i skuggan vid Grönan innan solen på Strandvägen. Där dök Lisas pappa upp med varsin flaska med sportdryck åt oss - toppen! Lätta vägen förbi Kungsträdgården med fantastisk publik, passade på att high five-a de barn som stod längs högra sidan nu när det började tunnas ur och de flesta tog sig fram till vänster. 

Efter Slussen stod Rasmus igen och hejade på oss, och jag fick leverans av en påse med chips. Precis vad jag behövde då. Saltet och något att tugga på gjorde att jag fick ny energi. Vid nästa kontroll mötte jag Cissi igen, och Lisa tassade iväg, så jag fick springa på lite för att komma ikapp. 

Västerbron är en lätt match även på andra varvet. Emelie och Lisa började gå och jag joggade baklänges och försökte få igång dem. Kisspauser vid var och varannan vätskekontroll pga kändes som urinvägsinfektion. Vid 35 km kom Benny på cykel och frågade hur det gick och om det var jobbigt. Inte speciellt jobbigt, mest varmt, och fittont. 

Kom ikapp en man på Torsgatan, som sprungit på 5.23 förra året, men inte trodde han skulle slå det i år. Jag sa åt honom att det bara är 4 km kvar och 40 min, så det klarar du lätt, och så joggade han iväg. Jag gissar han klarade det. 

När vi svängde upp på Sturegatan på slutet så ropade speakern ut mitt namn och att jag var den piggaste löparen han sett på ett bra tag. Det var många löpare som kom i sina finishertröjor och medaljer från mål, så det går lätt att high five-a sig fram hela Sturegatan när man kommer mot mål efter fem timmar. 

Peppade Lisa till att springa sista biten, och sedan spurtade hon mot mål inne på Stadion, och jag utbrister "Va faaaan, Lisa!" och får också spurta sista 20 meterna. Alldeles för lätt. 5h 16min 17s. 

Lättaste och roligaste maran hittills. Och bästa sällskapet. 

Peter, jag och Lisa efter målgång. Hurra! 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar