torsdag 2 mars 2017

Löpning är min terapi.

Ni vet en sån där dag när någon frågar hur du mår, och du bara börjar gråta? En sådan morgon hade jag idag. Helt normalt att stå på jobbet och grina. När det bara är för mycket och det rinner över. 

Det händer oftare numera. Att kroppen säger ifrån, att jag inte orkar. Under sommaren och hösten 2015 gick jag knappt utanför dörren mer än till jobbet och tillbaka. När jag gick hem från jobbet i oktober 2015, så slutade jag gå ut helt och hållet, om jag inte var tvungen för att typ handla. 

Nu orkar jag knappt göra någonting på helgerna längre, mer än löpgruppen på söndagarna. Förra helgen var vi i Stockholm torsdag till lördag, för att jag vet att jag behöver vila upp mig på söndagen efter joggen för att orka med veckan på jobbet. Men det räcker inte med en halv dag. Det räcker knappt med två dagar heller. Det bästa är att inte gå ut mer än nödvändigt på helgen, bara vila, och jogga några kilometer för att åtminstone få lite luft. 

Försök att komma ut varje dag. Börja med en promenad, runt kvarteret räcker i början. Det räckte för mig förut, för att orka gå vidare mellan tårarna och ångesten. Men gör det, gå ut varenda dag. Sedan blir promenaderna längre, kanske solen värmer. En resa till solen, avkoppling och lugnet räddade mig en stund. Bortsett från själva resandet med alla ljud och intryck. 

Sedan kom jag igång med löpningen igen. När jag började längta efter att känna glädje i löpningen igen. I början av 2015 provade jag att springa varje dag, och gjorde det i 69 dagar tills jag fick magsjuka och avbröt min runstreak. I början av förra året hade jag gjort några halvdana försök att komma igång igen, för jag var ju trots allt anmäld till både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon, och jag skulle ju springa det senare tillsammans med Lisa. 

Och tillbaka till det där att ta sig ut varje dag, för att orka hantera livet. Tre kilometer om dagen vore rimligt, vilket jag även testat året innan. Jag körde igång i början på maj, körde nio dagar i rad tror jag, och sedan avbröt jag. Den tolfte maj började jag igen, med minst tre kilometer varje dag. Det blev många korta rundor till en början, men jag tog mig utanför dörren i alla fall. 

En dag i taget. Löpningen är min terapi. 

Kärlek. 

3 kommentarer: