lördag 2 december 2017

Panikångest

Jag minns första gången det hände. Det var snart tio år sedan. Jag var på väg i bil från Katrineholm hem till Grythyttan när jag fick tryck över bröstet, domningar i armen, ont i magen och blev helt kallsvettig. Magen rasade totalt och jag fick göra flera stopp längs vägen - skulle jag hinna genom Örebro innan det var dags igen? Det hann jag inte, panik i blicken och akut stopp på sista macken innan landsväg 50. Efter att jag passerat Örebro stannade jag på första bästa rastplats och bara andades. Vad var det som hände? 

Sedan dess har min mage rasat mer eller mindre (oftast mer) varenda jävla gång sedan jag satt mig i en buss, på ett tåg, en bil, eller ett flygplan. Vissa gånger fungerar bättre än andra, vissa sämre. 

Minns en gång när tågtoaletten var ur funktion och jag satt och kallsvettades från Katrineholm till Stockholm beredd att hoppa av var som helst egentligen. Och en tidig morgon i bil på väg till Stockholm, längs E20 utan avfarter inom en snar framtid. När jag får frågan varför vi måste åka så tidigt, svarar jag numera att jag får panikångest av att åka bil, så vi kan behöva stanna längs vägen. Och är jag ute i god tid, så minskar sannolikheten att situationen uppstår ens, men tidiga morgonutflykter är värst. 

Igår var det tidig avfärd från Nacka till Arlanda och sedan vidare mot Gran Canaria. Hur skulle det gå? 

Det gick bra. För första gången sedan jag vet inte när - sedan 2008?
Någonstans intalade jag mig själv innan att det kommer att gå bra. 
Vi har varit här förut, vi vet hur det funkar. 

När hände det första gången för dig? För ja, det händer typ fyra av fem. 

Puss. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar